Soundgarden Reunion

Äntligen lite musik bakom orden att grungebandet från Seattle ska återförenas. Nu är det bara att vänta på turnépaket, nya låtar och allt gammalt samlat i fin box. Tyvärr så sjunger Chris Cornell inte lika bra som på 1990-talet. Men när det gäller favoritband från förr så är i alla fall jag mycket förlåtande.

Deftones och Godsmack - artister med ny musik att se fram emot i maj

Deftones släpper sitt nya album Diamond eyes den 4 maj. Singeln med samma namn har funnits ute sedan januari och den blir bara bättre och bättre för varje lyssning. Videon är vacker.

Godsmack har sitt nya album Oracle ute samma datum men bara i USA. Den första videon föll inte i min smak. Bilder på män som pucklar på varandra i något som ska vara en sport förtar upplevelsen av musiken. På hemsidan under News står: "The video features some tough-as-nails UFC fighters throwing punches and kicks to the sounds of Godsmack's killer drums and bone-crushing riffs." På Spotify finns låten Love-Hate-Sex-Pain som är hur bra som helst.

Melissa Auf der Maur - OOOM

Jag har varit lite ofokuserad ett bra tag men nu känns det som jag är i fas med mig själv. Samma dag som Melissa Auf der Maur släppte sin nya skiva - Out of our mind - visste jag om det. Jag lyssnade på den på Spotify. Om och om igen eftersom hennes nya musik kräver uppmärksamhet och koncentration. Jag fastnade givetvis för titelsången och den snygga videon. Just nu är The One min favorit. I morgon kanske jag hellre lyssnar på The Key eller den nästan helt instrumentala The Hunt som borde finnas som ljudspår i en spännande thriller.



I en artikel i GP 2010-04-06 berättar hon om sitt soloprojekt som blev en CD, en film och ett seriealbum. Hon säger bland annat: "-Det har aldrig varit lika intressant att göra konst som i dag. Vi hålls tillbaka av ekonomiska begränsningar, men har total frihet. Det är perfekt för mig, jag behöver utmaningar, säger hon."


Followed the waves från debutskivan Auf der Maur (2004) är lite tuffare och med mer traditionell grungekänsla. Men den är lika bra idag.

The Damned United - film av Tom Hooper

Trailer

Regissör: Tom Hooper
Roman: David Peace
Speltid: 90 min
Skådespel: Michael Sheen, Timothy Spall, Colm Meaney
Land: UK/USA 2009
Biopremiär: 16 oktober 2009

Filmen bygger på en roman av David Peace om den sanna historien om Brian Clough. Han tog Derby från botten till toppen av fotbollsligan med hjälp av sin "vapendragare" Peter Taylor. Brian blev troligen av den orsaken helt otippad erbjuden platsen som tränare av Leeds United 1974. Efter 44 dagar får han sparken. Han ersatte den legendariske Don Revie som älskades av sina spelare och de erkände aldrig sin nya tränare. Frågan är varför Brian tog på sig detta omöjliga uppdrag. Filmen ger oss svaret med stor brittisk humor.

The Damned United är egentligen inte en film om fotboll utan om den lilla människan som vill bli omtyckt, uppskattad och sedd av andra människor. När detta inte inträffar är det lätt att reptilhjärnan tar över. Det blir liksom ingen ordning på ens liv. Man sårar de som är på ens sida och blir mer förödmjukad av alla andra. Det finns andra bra filmer där fotboll speglar livet. Mina favoriter är Looking for Eric, Fever Pitch och Skruva den som Beckham.

Kent i Cloetta Center 10 mars 2010

Konserten med Kent var mycket efterlängtad. De lyckades skapa en klubbkänsla i en islada - LHC:s hemmaplan Cloetta Center. Rockiga gitarrer, tunga basriff, metalliska synthar och sångtexter som berör djupt in i själen. De bjöd på många fina låtar från sin nästan 20-åriga karriär. Det gör i alla fall mig lycklig länge, länge, länge!! Jag kan bara hålla med inlägget av Bigmouth strikes again. Till skillnad från gnällig lokalpressrecensent var i alla fall vi på samma konsert.

När ljusen släcks strax innan klockan 21 och tonerna till Taxmannen får publiken att jubla så ger det mig en skön känsla från magen upp till hjärtat.

District 9 - film av Neill Blomkamp

Trailer

Regissör: Neill Blomkamp
Speltid: 105 min
Skådespel: Sharlto Copley, David James, Jason Cope
Land: Nya Zeeland / USA 2009
Biopremiär: 28 augusti 2009

1982 stannar ett enormt rymdskepp inte över New York eller Los Angeles utan Johannesburg. Utomjordingarna är inte fientligt inställda bara undernärda. De tas om hand och flyttas till ett flyktingläger - District 9. Mer än 20 år senare är de fortfarande kvar men nu har invånarna i Johannesburg tröttnat och en evakuering förbereds. MNU (Multi-National United) ansvarar för projektet och tjänstemannen Wikus van der Merwe ska se till att allt går rätt till. Men något går fel och han utsätts för ett utomjordiskt virus.

District 9 är filmad som ett nyhetsinslag och börjar med dokumentära bilder från när rymdskeppet upptäcktes. Olika personer får träda fram och ge sina minnen och synpunkter på vad som hände då och vad som Wikus råkade ut för. Det är mycket handkamera och även bilder från övervakningskameror. Allt varvas med riktiga actionscener. Det är underhållande men samtidigt finns där en svidande samhällskritik. Parallellerna till apartheidtiden i Sydafrika och dagens flyktingproblematik i världen med läger som funnits i årtionden känns påtagliga. Humor och allvar blandas och likheter med filmer som Independence Day, Arkiv X, Men in Black och Evolution finns.

Kent - vårturné 2010

Turnén startade den 25 februari och den 10 mars spelar Kent i Linköping. Biljetten till spelningen i Linköping har varit inköpt sedan länge. CD-boxen 1991-2008 står framme nära "köksstereon". Den senaste skivan Röd ligger bredvid. På Spotify finns spellistan med mina favoritlåtar.

Bra låt och häftig video från albumet Tillbaka till samtiden (2007): Ingenting


Ny singel och video från albumet Röd (2009): Idioter

9 - animerad film av Shane Acker

Trailer


Regissör: Shane Acker
Speltid: 76 min
Land: USA 2009
Röster: Christopher Plummer, Martin Landau, Elijah Wood, John C. Reilley
Biopremiär: 4 december 2009

Den lilla trasdockan 9 vaknar till liv och hela världen är i spillror. Det finns bara ruiner och inga människor. Men snart möter han fler av sin egen sort och får reda på att maskinerna tog över och utplånade allt liv. Nu finns bara några trasdockor kvar som gömmer sig undan Odjuret. 9 uppmanar alla att inte vara rädda utan ta reda på varför de jagas av Odjuret. I sitt sökande efter svar råkar han sätta igång en maskin som skapar nya maskiner som bara har till uppgift att jaga trasdockor.

Jag njuter av de hjältemodiga dockorna som kämpar i en värld lik den i Terminatorfilmerna, Världarnas krig eller Wall-E. Tim Burtons ande svävar omkring i denna animerade saga om vänskap, mod och civilkurage. Kanske inte något för de allra yngsta. Maskinerna är hårda och dockorna mjuka och sårbara.

Compact living - omflyttningar

Jag flyttade den sedan tidigare komprimerade CD-samlingen, i fodral men utan plastaskar, från fin hylla till IKEA-boxar som placerades i bokhyllan. Digipack finns nu i den fina hyllan. Omorganisationen krävde att jag först bläddrade igenom skivorna för att få dem i rätt ordning i boxarna.

Precis som utrycket "nursing your whiskey" borde man vårda sin skivsamling lika ömt.

Jag upptäckte album som jag inte visste jag ägde. När kom CD-samlingen med Peace, Love and Pitbulls: 1992-1997 in i mitt hem? Varför lyssnar jag inte på alla skivor jag köpt med Kristin Hersh eller Maria McKee? Jag minns de två spelningar med Louise Taylor på Irland 1998 men jag hade glömt bort hennes musik. Jag äger till och med ett signerat exemplar av hennes album Ride.

Frågan är om jag kommer att bläddra igenom boxarna då och då för att friska upp mitt minne och återupptäcka mina gamla musikfavoriter. Jag är skeptisk!



Louise Taylor

Thåström - vinterturné 2010

Hur många gånger kan man se Thåström spela live? Om det var möjligt skulle jag kunna följa honom på alla spelningar under en hel turné. Jag minns Ebba Gröns spelning i Kärrgruveparken tidigt 1980-tal. På 1980-talet var det inga problem att åka Bergslagen runt för att höra Imperiet. Under Peace Love and Pitbulls-peioden tappade jag kontakten med Thåström och följde grungemusiken från USA:s västkust med stort intresse i stället. 1999 släpptes soloalbumet De är ni som e dom konstiga de är jag som e normal och sedan dess har jag hittat tillbaka till Thåströms musik.

Sista veckan på Göteborgs filmfestival och Thåströms spelning i Göteborg sammanföll till min glädje. Torsdagen den 4 februari var Lisebergshallen fullsatt och jag var där. Det var helt naturligt att även boka in Sporthallen i Linköping fredagen den 12 februari. Båda spelningarna var magiska med vemod, energi och enorm lycka.

I Linköping var Thåström ovanligt talför mellan låtarna till skillnad från sitt vanliga "Tack för de". Extranummer med Bruno K. Öijer som framförde TERROR och bandet kompade med tung industrimusik. Thåström slog på någon typ av fjäderklangslagverk. Det fungerade perfekt. Spelningen i Linköping var mer livlig än den i Göteborg. Thåström stod aldrig still. Han lyckades till och med under sitt maniska travande över scenen knuffa till gitarristen Ossler så att han damp i golvet.

I Göteborg framfördes Sönder Blvd, Var é vargen och Bara när jag blundar och i Linköping fick man istället höra Jag är en idiot, Ungefär så här och Bruno K. Öijer
.