Bright star - film av Jane Campion

Trailer
Regissör: Jane Campion
Skådespel: Abby Cornish, Ben Whishaw, Kerry Fox
Speltid: 115 min
Land: UK / Australien 2009
Biopremiär: 25 december 2009

För mig är Jane Campion alltid förknippad med Pianot (1993). Om den stumma kvinnan som strandsätts i ett ogästvänligt Nya Zealand med sin dotter och sitt piano. När jag läser på lite mer så hittar jag flera starka kvinnoporträtt av Jane Campion. Det är filmer jag sett och tyckt om men regissörens namn har jag glömt. En ängel vid mitt bord (1990) om författaren Janet Frame där Kerry Fox spelar den vuxna Janet och Porträtt av en dam (1996) efter en roman av Henry James med Nicole Kidman som Isabel Archer.

Bright Star är en film som får mig att tappa andan med jämna mellanrum. Eller mer som att jag glömmer bort att andas. Allt är så genomtänkt med bild- och färgkomposition, val av kläder, övrig rekvisita, miljöer, årstidsväxlingar, skådespeleri och känslor. Att det sedan är Fanny Brawne som är huvudpersonen i en film om den store poeten Keats gör filmen bara bättre. Det är ur hennes perspektiv vi följer deras trevande förälskelse. Vi vet alla att kärleken aldrig kommer att få en chans att spira. Keats dör 25 år gammal i tbc i Rom. Ändå finns det en spänning genom hela filmen ända till det oundvikliga slutet.

Fanny Brawne har likheter med en ung Victoria.

Stockholms filmfestival 2010

En helg i Stockholm är alltid trevligt. Speciellt kul är att gå på filmfestival. Det är som att resa i dubbel bemärkelse. Först till Stockholm! Sedan ut i världen sittande i en skön biofotölj tillsammans med andra trevliga "resenärer". I år blev det bara fyra filmer men även teater med mycket bra musik 27Club och besök på Fotografiska museet. Filmresan gick till Japan 1940-tal Caterpillar, Taipei Pinoy Sunday, New Orleans Welcome to the Rileys och New York Happythankyoumoreplease. Nöjd med mitt filmval. Lite drama, komedi, drama och komedi.

Sophie Zelmani live 2010-11-04

Sophie Zelmanis musik är inte lättillgänglig. Jag lyssnar på hennes skivor och snart är tankarna någon annanstans. Trots det så upptäcker jag att jag nynnar på en av låtarna jag hörde tidigare. Jag har sett henne spela tidigare på Hultsfredsfestivalen och det glömmer jag inte. Hennes röst ger då som igår kväll ett lågmält intryck som andas längtan, drömmar, hopp, saknad. Gitarristen Halapi förstärker känslorna så att de når fram till publiken. Kanske är det november månad med mörker och kyla som gör att Sophie Zelmanis spelning värmde extra mycket. Jag känner mig glad och upprymd även idag.