9 - animerad film av Shane Acker

Trailer


Regissör: Shane Acker
Speltid: 76 min
Land: USA 2009
Röster: Christopher Plummer, Martin Landau, Elijah Wood, John C. Reilley
Biopremiär: 4 december 2009

Den lilla trasdockan 9 vaknar till liv och hela världen är i spillror. Det finns bara ruiner och inga människor. Men snart möter han fler av sin egen sort och får reda på att maskinerna tog över och utplånade allt liv. Nu finns bara några trasdockor kvar som gömmer sig undan Odjuret. 9 uppmanar alla att inte vara rädda utan ta reda på varför de jagas av Odjuret. I sitt sökande efter svar råkar han sätta igång en maskin som skapar nya maskiner som bara har till uppgift att jaga trasdockor.

Jag njuter av de hjältemodiga dockorna som kämpar i en värld lik den i Terminatorfilmerna, Världarnas krig eller Wall-E. Tim Burtons ande svävar omkring i denna animerade saga om vänskap, mod och civilkurage. Kanske inte något för de allra yngsta. Maskinerna är hårda och dockorna mjuka och sårbara.

Compact living - omflyttningar

Jag flyttade den sedan tidigare komprimerade CD-samlingen, i fodral men utan plastaskar, från fin hylla till IKEA-boxar som placerades i bokhyllan. Digipack finns nu i den fina hyllan. Omorganisationen krävde att jag först bläddrade igenom skivorna för att få dem i rätt ordning i boxarna.

Precis som utrycket "nursing your whiskey" borde man vårda sin skivsamling lika ömt.

Jag upptäckte album som jag inte visste jag ägde. När kom CD-samlingen med Peace, Love and Pitbulls: 1992-1997 in i mitt hem? Varför lyssnar jag inte på alla skivor jag köpt med Kristin Hersh eller Maria McKee? Jag minns de två spelningar med Louise Taylor på Irland 1998 men jag hade glömt bort hennes musik. Jag äger till och med ett signerat exemplar av hennes album Ride.

Frågan är om jag kommer att bläddra igenom boxarna då och då för att friska upp mitt minne och återupptäcka mina gamla musikfavoriter. Jag är skeptisk!



Louise Taylor

Thåström - vinterturné 2010

Hur många gånger kan man se Thåström spela live? Om det var möjligt skulle jag kunna följa honom på alla spelningar under en hel turné. Jag minns Ebba Gröns spelning i Kärrgruveparken tidigt 1980-tal. På 1980-talet var det inga problem att åka Bergslagen runt för att höra Imperiet. Under Peace Love and Pitbulls-peioden tappade jag kontakten med Thåström och följde grungemusiken från USA:s västkust med stort intresse i stället. 1999 släpptes soloalbumet De är ni som e dom konstiga de är jag som e normal och sedan dess har jag hittat tillbaka till Thåströms musik.

Sista veckan på Göteborgs filmfestival och Thåströms spelning i Göteborg sammanföll till min glädje. Torsdagen den 4 februari var Lisebergshallen fullsatt och jag var där. Det var helt naturligt att även boka in Sporthallen i Linköping fredagen den 12 februari. Båda spelningarna var magiska med vemod, energi och enorm lycka.

I Linköping var Thåström ovanligt talför mellan låtarna till skillnad från sitt vanliga "Tack för de". Extranummer med Bruno K. Öijer som framförde TERROR och bandet kompade med tung industrimusik. Thåström slog på någon typ av fjäderklangslagverk. Det fungerade perfekt. Spelningen i Linköping var mer livlig än den i Göteborg. Thåström stod aldrig still. Han lyckades till och med under sitt maniska travande över scenen knuffa till gitarristen Ossler så att han damp i golvet.

I Göteborg framfördes Sönder Blvd, Var é vargen och Bara när jag blundar och i Linköping fick man istället höra Jag är en idiot, Ungefär så här och Bruno K. Öijer
.