Mark Lanegan Band Debaser 14 november

Höstmörker och blött i luften. Strax innan klockan 20:30 är Mark Lanegan med band på scenen. Mark håller ett fast tag om mikrofonstativet, som alltid. Inte mycket till ljusshow och väldigt lite ljus på sångaren, som alltid. Det blir en hel del låtar från nya albumet Somebody´s Knocking. Dansanta synthtoner med inslag av 1980-talets deppiga band (Joy Division och The Cure). Jag är glad att få höra några av mina favoriter från tidigare skivor, Ode to Sad Disco och Torn Red Heart. Mark var ovanligt pratsam, tackade publiken och presenterade bandet två gånger. En fantastisk kväll.




Ungefär så här:

Knuckles
Disbelief Suspension
Nocturne
Hit the City
Sister
Stitch It Up
Night Flight to Kabul
Bleeding Muddy Water
Deepest Shade (The Twilight Singers cover)
Ode to Sad Disco
Harborview Hospital
Penthouse High
One Hundred Days
Dark Disco Jag
Name and Number
Death Trip to Tulsa
Torn Red Heart
Come to Me
Playing Nero
Beehive
The Killing Season

"With Animals" nytt album med Mark Lanegan och Duke Garwood ute 24 augusti 2018

Första singeln Save me



[Chorus]
Free me
Save me
See me
Love me

[Verse 1]
Come on now, nighttime children
Sing your old harmony
Bring it now, nighttime people
Play it all hazily

[Chorus]
Free me
Save me
See me
Love me

[Verse 2]
Come on now, midnight children
Sing a dark harmony
Play it now, midnight people
Create your own alchemy

[Chorus]
Free me
Save me
See me
Love me

[Verse 3]
Sing it now, midnight people
Sing a crazed harmony
Bring it now, midnight children
With a black company

[Chorus]
Free me
Save me
See me
Love me

[Verse 4]
Come on now, midnight children
Sing your own harmony
Play it now, midnight people
Play it all hazily

[Chorus]
Free me
Save me
See me
Love me

[Coda]
Love me now
Love me now
Love me now, midnight people
Love me now, midnight children
Love me now
Love me now
Love me now
Love me now
Free me
Save me
See me
Love me

Mark Lanegan Band Debaser strand 2017-11-18

Alltid lika spännande att se sina favoritartister på nya ställen. Dags för Mark Lanegan på Debaser strand. Det ligger längst ner på Hornsgatan vackert beläget vid vattnet. Litet ställe med garderob, några soffor, bar längs ena långsidan och några sittplatser mitt emot. Scenen är liten och lågt till tak. Jag sitter på en av de väggfasta bänkarna och kommer på så sätt upp en bit. Ser relativt bra från den positionen.

Christine Owman är först ut av förbanden. Gotisk pop med cello. Bra livemusik även om ljudet är inte till hennes fördel. Jag känner igen Familiar Act. Den har hon spelat in med Mark Lanegan.



Joe Cardamone är förband nummer två. Det börjar med en plågsam film med en ljudbild som är tung och skränig. Jag blir lätt illamående när basen slår hårt mot min kropp. Inte min musik ikväll.

Strax innan klockan 22 är det dags för kvällens höjdpunkt. Bandet äntrar scenen och Mark tar sig mödosamt fram till mikrofonstativet. Han greppar det på sitt karaktäristiska sätt. Först ut är Death's head tattoo från senaste albumet Gargoyle. Han framför många låtar från den skivan och Blues funeral. Shelley Brien är med på sång och dyker upp när det är dags för duetten Hit the city. Jeff Fielder är en mästare på att få sin gitarr att yla och plågas på helt rätt sätt. Ode To Sad Disco, One Hundred Days och One Way Street blir mina favoriter denna magiska kväll.

Mark Lanegan nytt album med outgivet material

Demolåtar från 2002. Albumet Houston släpps fredag 21 augusti. Smakprovet på YouTube lovar gott.

Årets första skivköp

Mark Lanegan samlings-CD Has God seen my shadow?: an anthology 1989-2011. Jag har lyssnat på den i lite mer än en vecka nu. Inte hela tiden men väldigt intensivt vid varje tillfälle. En nyupptäckt favoritlåt är Kimiko's dreamhouse från albumet Field songs (2001).

Den tidigare outgivna A song while waiting ger mig gåshud. En upprepande vemodig gitarrslinga och Marks sorgsna röst är allt som behövs.

Musik 2014

Nytt år. Ny musik. Längtan efter nya album. Några skivsläpp att se fram emot snart: Kent, In Flames, Crosses, Mark Lanegan, Weeping Willows och Nina Persson.

Mark Lanegan Has God seen my shadow : an anthology 1989-2011

Mark Lanegan Södra teatern 27 oktober 2013

Avskalat och finstämt. Inga trummor men stråkar och lite blås. Elbas och elgitarr. Marks mörka röst. Södra teatern är fullsatt och själv sitter jag i mitten på rad 9. Jag njuter av varje minut. Mark håller som vanligt hårt i mikrofonstativet med båda händerna och säger inte mycket mer än tack mellan låtarna. Han börjar med att tillägna denna spelning till nyligen bortgångne Lou Reed. Det är gitarristen Jeff Fielder som står för rörelsen på scenen. Han står inte stilla en sekund utan gungar i takt med musiken. Även Mark släpper stativet under korta perioder. Han skakar lite på armarna och tittar koncentrerat ner i golvet.

Extranumren framförs enbart med gitarr och Marks mörka röst. I Halo of ashes får Jeff Fielder visa upp hela sitt register av utsökt gitarrspel.

Recension från Festivalrykten.se

Setlist (ungefär så här)

1. When Your Number Isn't Up
2. The Cherry Tree Carol(Traditional cover)
3. One Way Street
4. The Gravedigger's Song
5. Phantasmagoria Blues
6. Can't Catch The Train (Soulsavers cover)
7. Mack the Knife (Bertolt Brecht cover)
8. You Only Live Twice (Nancy Sinatra cover)
9. Solitaire (Neil Sedaka cover)
10. Autumn Leaves ([traditional] cover)
11. One Hundred Days
12. Mirrored
13. On Jesus' Program (O.V. Wright cover)

Encore:

14. War Memorial
15. Cold Molly
16. Driver
17. Pentacostal
18. Bombed
19. Halo Of Ashes (Screaming Trees song)

Mark Lanegan band på Göta källare

I somras spelade Mark Lanegan på Way Out Westfestivalen. Jag ville åka men det fungerade inte tidsmässigt. Det sved lite i hjärtat när jag såg klippet från spelningen. Så bra och jag var inte där.

Mark Lanegan har varit min följeslagare sedan min grungeperiod på 1990-talet. Jag föll för Screaming Trees vackra Nearly lost you. Otaliga är de projekt där Marks mörka och skrämmande röst förgyller tillvaron. Utöver utsökta soloalbum är några favoriter Queen of the Stoneages album Songs for the deaf (2002) med den vackra Hangin' tree. The Gutter Twins och Twilight Singers med Greg Dulli från Afghan Whigs. Det mest osannolika samarbetet är det med Isobel Campbell som medverkat i Belle & Sebastian. Men Marks röst passar till hennes ljuvliga musik. Lyssna bara på (Do you wanna come) walk with me från Ballad of the broken seas (2006). Marks senaste soloablum Blues Funeral släpptes i början av året och nu när det närmar sig sitt slut så ligger den högt på min årsbästalista.

Jag har missat alla tidigare Sverigebesök av Mark Lanegan. Kanske finns det en tanke bakom det. Nyheten 2012 att Mark Lanegan med band är på höstturné i Europa med två spelningar i Sverige, Lund och Stockholm, var extra glädjande för min del. Datumen i november passade helt perfekt. Det blev en helg med Filmfestival och Mark Lanegan band på Göta källare på Söder i Stockholm.

Spelningen var på söndagen efter att jag sedan fredagen sett totalt sju filmer. Den sista slutade klockan 16:30 på söndagen. Jag var lite trött och väntan blev lång i en trång och varm "källare" packad med förväntansfulla besökare. Sådär 20 minuter efter utsatt tid stod bandet på scenen. Mark greppar mikrofonstativet med höger hand och den vänstra om mikrofonen. Samma pose i stort sett hela kvällen. Ögonen är lätt slutna och absolut ingen ögonkontakt med publiken. Han står stilla men rösten är omtumlande och långt ifrån statisk. The Gravedigger's song från nya skivan fyller lokalen och min trötthet är som bortblåst. Gitarristen med raggarfrissa är den som släpper loss på scenen och han har verkligen "twang" i sitt instrument. Den ena favoritlåten efter den andra fyller Göta källare och jag blir varm inombords. Mark är som Thåström, direkt på nästa låt. Inget onödigt mellansnack. Det räcker med tack till publiken två gånger och presentation av bandet.

En längre artikel om Mark Lanegan och hans musik finns i the Telegraph 1 mars 2012.

En annan fylligare artikel från 2008 finns i The Magnet