Biljetterna är inköpta sedan lång tid tillbaka. Förväntningen är stor men inte megastor. Jag har lyssnat en del på min Spotify spellista The Cure 40 år. Inför det projektet tog jag mig an alla The Cure album från Three Imaginary boys (1979) till Wish (2008). Jag blir inte besviken av utbudet under kvällens show på 2 timmar och 35 minuter.
Tyngdpunkten ligger på skivorna Disintegration (1989), The Head in the Door (1985) och Pornography (1982). Under den perioden var jag ett hardcore fan.
Tre nya alster framfördes från det mycket efterlängtade kommande nya albumet. Mörka, dystra och sorgsna toner men så underbart bra. Alone är en av dem och öppnar konserten med ett långt intro och en tålmodig Robert Smith som väntar på sin tur att börja sjunga.
"This is the end of every song that we sing
The fire burned out to ash and the stars grown dim with tears
Cold and afraid, the ghosts of all that we´ve been
We toast, with bitter dregs, to our emptiness"
När avgrunden och deppigheten i musiken blir för övermäktig slänger bandet in en glad och trallvänlig popsång. Det fungerar och livet blir färgfilm igen när tonerna av Lovesong, Shake dog shake, The Walk och Friday I´m in love fyller hela arenan. Då dansar även delar av publiken.
Med Boys don´t cry tackar Robert Smith, trummisen Jason Cooper, basisten Simom Gallup, klaviatur Perry Bamonte, synth Roger O´Donnell och gitarrist Reeves Gabrels för sig. Innan Robert Smith lämnar scenen lovar han att vi ses igen.
Jag lämnar arenan på små lätta moln och rosig av lycka.
Publiken: ca 8800.