Tomas Andersson Wij, Backstage 26 april 2024

 

Nytt album Sorgsna sånger som gör mig glad, karriären har passerat 20 år och då bjuder Tomas Anderson Wilj på en vårturné genom Sverige. I Linköping släpps biljetter för sittande publik i Crusellhallen. Även om den stora salen går att skärma av så är den lite opersonlig. Veckan innan meddelas att spelningen flyttas till Backstage för en mer intimare känsla och stående publik.

Den lilla lokalen fylls snabbt men de flesta väljer att sitta ner vid borden lite längre bort. Det finns även ett antal reserverade stolar. I publiken är 50-plusare i majoritet. Även jag sitter ner. Scenen är inte långt borta.

Tomas är en stor berättare i text och även mellansnacket lyfter hans spelningar. Gitarren är hans bästa vän. Min favioritlåt från nya albumet kommer som nummer två, Still got the blues från Sverige. Han bjuder även på klassiker som Tommy och hans mamma, Sturm und drang och Blues från Sverige.

Medmusikant är förträffliga Andreaz Hedén på piano.

En fin kväll med 90 minuter om livet och karriären. 

Tomas Andersson Wij at Backstage, Linköping 26 april 2024

Ungefär så här

Sorgsna sånger gör mig glad
Still got the blues från Sverige
Allt är nytt under solen
Tommy och hans mamma
Högre än händerna når
Jag har simmat långt ut från land
Sturm und drang
Vi är värda så mycket mer
Landet vi föddes i
Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)
Sträck ut dina armar
Harry Houdini
Hälsingland

Encore:

Blues från Sverige
Nu dör en sjöman
Alltid på väg

Christian Kjellvander med band, Backstage, 11 november 2018

November, söndag och vi har inte sett solen på en vecka. Det har varit dimma, dis och grått från morgon till kväll. Då är det OK med ännu mer vemod, sorg och smärta med Christian Kjellvander. Han spelar på sin gitarr förstärkt med klaviatur, bas och trummor. Det är allt som behövs för att få känslor att svalla.

Låtar från nya albumet Wild Hxmans, men även gamla favoriter, som Poppies and Peonies, Good Child och Two Souls. Musiken och texterna ger tröst och kärlek. Det tar tid att ta sig in i Kjellvanders värld men när du väl hittat nyckeln så vill du aldrig gå där ifrån.

Låtarna är generellt långa och ännu längre när de framförs inför pulbik. 100 minuter känslor och sedan ut i Novembermörkret och ett stilla regn, men alldeles varm inombords.

John Holm, Backstage, 27 oktober 2018

Jag har egentligen ingen relation till John Holms musik. Hans lovordade debut Sordin (1972), efterföljaren Lagt kort ligger (1974) och Veckans affärer (1976) passerade utanför min radar. Jag dyrkade Björn Skifs under tidigt 1970-tal. Lättsam pop var min melodi - Sweet, Harpo, Osmonds och David Cassidy. Albumet Bolla och rulla (1974) med Pugh är nog det närmaste jag kommer John Holms musik under den tiden. Mitt första minne av en av hans låtar är när Abcess Exil 1986 ger ut maxisingeln med sin tolkning av Ett fönsterbord mot parken. Idag uppskattar jag musiker med texter som berör.

Kvällens spelning har endast ståplatser enligt arrangören. Men framför scenen finns massor av stolar. Bara att gilla läget och slå sig ner. Även bandet sitter ner. Det är Jesper Whilborg på gitarr och Alexander Gunnarsson på percussion. På några av låtarna även Alex Holm på munspel och kör. Det är trevande och tekniken krånglar lite i början. Men publiken lyssnar och tar in vartenda ord. Medelåldern är hög. Det är lätt att tycka om de nervigt sköra låtarna. De är tidlösa och berör fortfarande.

Anna Stadling Backstage 22 oktober 2017

Det är en gråmulen söndag. Hösten visar sig på sin sämsta sida. Det är ett 50-tal personer i övre medelåldern som tagit sig till Backstage. Två stora ljusstakar på båda sidorna om scenen, stolar är uppställda och ståbord med vita dukar. Stämningsskapande detaljer. Anna Stadling har med sig Carl Ekerstam, gitarr, och Therése Börjesson, piano. Hon drar igång med "När allt det här är över" från nya albumet Efter stormen. Vemod i vardagen. Det blir en fin kväll med country på svenska. Tolkningen av Goodbye av Steve Earle är vacker.

Musiken och arbetet med Andreas Mattsson blev ett sätt att bearbeta allt det jobbiga året innan. Mitt i en stor lägenhetsrenovering får både Anna och hennes man cancerbesked. Nu är de friska. Under turnén pågår en insamling till Rosa bandet.

Anna Stadling svensk tolkning av Goodbye - Steve Earl

Graveyard Backstage 15 april 2016

Factory Brains värmer upp inför den lilla publik som dyker upp klockan 20. Bandet bjuder på ungt och energiskt ös. Den rockiga Coffee break och den lite lugnare Down the river fattar jag tycke för.

När det är dags för Graveyard är golvet framför scenen fyllt av beundrare. En hel del 30-plusare. Det finns ett stadigt kravallstaket mellan bandet och publiken. Undrar om det är standard när ett band klassas som "hårdrock". För mig är musiken mer blues och psykedelisk med ostyriga gitarrer. Graveyard spelar många låtar från det nya albumet Innocence and decadence. Jag borde inte gilla deras musik men den blir bara bättre och bättre för varje gång jag tar mig tid att lyssna ordentligt. De är även ett band jag gärna ser spela live.

De avslutar med det vackra och sorgsna "relationsdramat" Uncomfortably numb. Första extranumret är ännu en lugn och fin låt, Stay for a song. Sångaren börjar med att stå själv på scenen med sin gitarr.

Temperance Movement på Backstage 22 mars 2014

Så är de tillbaka i Linköping med sin svängiga blues. Spelglädjen de visade upp i Backstage den 24 maj 2013 håller i sig.



Förbandet the Graveltones - gitarr och trummor - värmer upp med tunga riff.

The Temperance Movement på Backstage 24 maj 2013

Bandet har inte räknat med bilköer när de lämnar Stockholm. Spelningen blir ca 1 timme försenad men strax innan klockan 21:30 är de redo. Fem unga män från London med en EP i bagaget. De har existerat som band omkring ett år. De ser ut som killar gjorde på 70-talet med skägg och bångstyrigt hår. Musiken är också tidigt 70-tal. Lite blues, rock och soul. De är som en mix av Black Crowes, Free och Rolling Stones. Sångaren låter som en ung Rod Stewart och han rör sig som en ung Mick Jagger. De förvaltar sina influenser väl för The Temperance Movement låter som ett nytt och fräscht band. Jag tycker mycket om EP:n Pride och spelningen på Backstage ger mersmak.

De ursäktar förseningen och tackar för publikens tålamod. Vi är ca 150 i lokalen. När de börjar med Be Lucky är allt förlåtet. Musiken är medryckande och svängig. Sångaren är nervig och intensiv. Deras spelglädje smittar av sig på oss andra. Efter lite mer än en timme är allt över. Nu är det bara att vänta på nästa album och en ny turnéplan med stopp i Linköping.

Video - Live i studio.

Turnpike Trubadours - fint besök på Backstage 27 april 2013

Förband från Oskarshamn i Småland. De framförde en fin kompott av pop, folk, rock och blues. De tre unga männen tog stor plats på scenen och musiken värmde gott i hjärtat.



Huvudbandet från Oklahoma med rötter i Americana, bluegrass och hederlig country visade prov på sann spelglädje. De går i Weylon Jennings, Woody Guthries, Steve Earles och Townes van Zandts fotspår. De öppnade spelningen med den medryckande Every girl från förra albumet Diamonds & Gasoline. Sedan följde ett pärlband med fina låtar som Gin smoke and lies, Before the devil knows we're dead, Blue star, Good lord Lorrie, 7&7, 1968, Bossier city.

Israel Nash Gripka - Backstage 3 mars 2012

Solsken och vår i luften. Den tuffa vintern verkar vara ett avslutat kapitel. Mina batterier är laddade till max. Nu börjar en ny säsong med artister på turné. Levande musik är skönt för en trött själ. Trygg Americana med rötter hos musiker som Neil Young, John Fogerty och Bob Dylan är aldrig fel. Israel Nash Gripka är en ny bekanskap. Han presenterades för mig i december med den medryckande Louisiana på "blandbandet" The best of Bernt - julskivan 2011 "new ones". Snart stod det klart att Israel Nash Gripka turnerar världen över och ett av hans stopp är i en lokal nära mig.

När jag lyssnat lite mer på hans musik så var det något med rösten som kändes lite jobbig. Musiken och texterna är helt OK. När han spelar sina låtar tillsammans med ett band så tonas den gnälliga rösten ner lite. Den bäddas in i bas, trummor och gitarrer. Hans tolkningar av andras låtar är inget som jag går igång på. De sticker inte ut och blir mest plågsamma att lyssna på. Det finns ett undantag och det är Neil Youngs Revolution Blues. Den är en pärla. Israel Nash Gripka är inte en nyskapande artist utan trogen den traditionella moderna countryn.

Live är Israel Nash Gripka hur bra som helst. Både med sitt band och ensam med den akustiska gitarren. Han är en hejare på att underhålla publiken med små historier mellan låtarna. Spelningen på Backstage var intim med en hägiven publik. Favoritlåtar som Antebellum, Four winds, Drown, Louisinana, Baltimore och Fool's gold framfördes med äkta spelglädje. Drown avslutades med en orgie i gitarrmangel. Den rätta typen av solo där jag hör att det finns ett naturligt slut. Frågan är bara när? Jag är glad att jag tog mig tid att njuta av lite levande musik denna lördagkväll.