Nick Cave och jag har ett långvarigt förhållande. Det sträcker sig över 30 år och innefattar bandet the Bad Seeds.
Tre gånger har jag sett dem spela live. Hultsfredsfestivalen 1997 då står jag nära scenen och det är glest i publiken, kanske för alla stora vattenpölar. Speciellt minne är duetten Where the wild roses grow med en motvillig Blixa Bargeld ,som ersättare för Kylie Minouge. Andra gången 2015 i Stockholm, Waterfront, på urusla platser högt upp i lokalen. Men upplevelsen är total glädje och Nicks närvaro och bandets nerviga spel når ända upp till mig.
15 juni intar Nick Cave & the Bad Seeds kalkbrottet i Dalhalla, utanför Rättvik. Vattengraven vid scenen är tömd och där är nu ståplatser. Det finns en ramp från scenen och ut till publiken. Jag sitter lite längre upp i mitten. Nick är mer ute bland publiken än på scenen. Säkerhetsvakterna blir varje gång lika överraskade när Nick klättrar över barriärer, ålar sig fram i publikhavet och tar sig upp till den sittande publiken.
Gamla och nya låtar blandas och framförs lugnt eller med nervigt skrammel. Det är en trollbindande konsert på en magisk arena mitt i skogen.
Recension GAFFA
Visar inlägg med etikett Nick Cave. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nick Cave. Visa alla inlägg
17 juni 2018
17 maj 2015
Nick Cave, Stockholm 14 maj 2015
Stockholm Waterfront är en spännande byggnad både utanpå och inuti. Jag är inte tillräckligt snabb att köpa biljetter till kvällens evenemang. Dagen efter de släpps finns bara sittplatser högt upp på balkongen kvar, sektion G. Långt bort från scenen. Inte så brant och hemskt som på Hovet i alla fall.
När salongen släcks ner, bandet intar sina positioner och Nick Cave visar sig stiger publikens jubel ända upp till oss i fjärran. Tonerna av Water´s edge fyller hela arenan och jag njuter av hur bra ljudet är. Musiken når fram till mig. Brompton Oratory lockar två kvinnor till scenkanten. De dansar lite försynt och sångaren bjuder upp. Det är ett stort gap mellan band och publik. Mitt i Higgs Boson Blues, låt nummer fem, ger sig Nick ut bland stolarna och snart har han fyllt igen gapet med dansande lyckliga människor. Även jag känner en viss samhörighet med det som händer framför scenen.
From her to eternity får mig under ett ögonblick att tänka på ett studiebesök på Staatsbiliothek, Berlin, 1988 och speciellt kartavdelningen. I Wim Wenders Himmel över Berlin (1987) sover änglarna där och i filmen framförs sången av Nick Cave and the Bad Seeds på en skum klubb.
Låtar från senaste albumet Push the sky away (2013) blandas med klassiker från 1980-talet. Det är finstämt och stökigt. Ballader och tungt gitarrmangel. Nick Cave vid pianot eller farligt nära scenkanten med publikens uppsträckta armar som skydd. Hela konserten är lite som en "Gott och blandat" godispåse deluxe. Den är fylld till bredden med favoriter och efter 2 1/2 timme är den tom. Jag har njutit hela tiden och mår hur bra som helst.
Spotify playlist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)