Stockholm Waterfront är en spännande byggnad både utanpå och inuti. Jag är inte tillräckligt snabb att köpa biljetter till kvällens evenemang. Dagen efter de släpps finns bara sittplatser högt upp på balkongen kvar, sektion G. Långt bort från scenen. Inte så brant och hemskt som på Hovet i alla fall.
När salongen släcks ner, bandet intar sina positioner och Nick Cave visar sig stiger publikens jubel ända upp till oss i fjärran. Tonerna av Water´s edge fyller hela arenan och jag njuter av hur bra ljudet är. Musiken når fram till mig. Brompton Oratory lockar två kvinnor till scenkanten. De dansar lite försynt och sångaren bjuder upp. Det är ett stort gap mellan band och publik. Mitt i Higgs Boson Blues, låt nummer fem, ger sig Nick ut bland stolarna och snart har han fyllt igen gapet med dansande lyckliga människor. Även jag känner en viss samhörighet med det som händer framför scenen.
From her to eternity får mig under ett ögonblick att tänka på ett studiebesök på Staatsbiliothek, Berlin, 1988 och speciellt kartavdelningen. I Wim Wenders Himmel över Berlin (1987) sover änglarna där och i filmen framförs sången av Nick Cave and the Bad Seeds på en skum klubb.
Låtar från senaste albumet Push the sky away (2013) blandas med klassiker från 1980-talet. Det är finstämt och stökigt. Ballader och tungt gitarrmangel. Nick Cave vid pianot eller farligt nära scenkanten med publikens uppsträckta armar som skydd. Hela konserten är lite som en "Gott och blandat" godispåse deluxe. Den är fylld till bredden med favoriter och efter 2 1/2 timme är den tom. Jag har njutit hela tiden och mår hur bra som helst.
Spotify playlist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar