Festivalaffisch av Björn Svensk och Olle Schmidt
Pandemin, med ökad smittspridning hos ovaccinerade och Folkhälsomyndighetens fortsatta restriktioner är några av orsakerna till att 3-dagarsfestivalen vid Skylten ställdes in i år. Arrangörerna fixade istället till en Coronaanpassad endagsfestival för alla oss svältfödda på levande musik. Det uppskattas.
Bland tegelbyggnader och asfalt vid Skylten uppstår Festidag of the midnight sun den 28 augusti. Vädergudarna (YR.no och SMHI.se) lovar fint väder i slutet av månaden. De prickar nästa rätt, helgen innan är en underbar sensommarhelg. Nu snurrar lågtrycken runt Östergötland och molnen ger ifrån sig skurar i tid och otid.
Men dåligt väder hindrar inte vana festivalbesökare. Det finns alltid tillfällen att testa regnstället eller regnponcho. Det är mest grått hela dagen med något blött i luften. Stämningen är på topp när vi anländer till området när det öppnar vid 12-tiden. Det är till och med kö. Det är en härlig känsla att få besöka en festival med totalt åtta band på en liten scen en helt vanlig lördag i slutet av sommaren.
Publiken är i blandad ålder men de som var unga på tidigt 1970-tal överväger. Alla är glada. Ibland glömmer vissa bort att hålla avstånd, sitta ner för att äta eller dricka något eller att max 8 personer får vistas inomhus (toalettbesök). Vänliga väktare och senare även festivalens egen supercoola cornonavakt, en flamingo, håller ordning på publiken.
Jag ser fem av de åtta banden och är väldigt nöjd med allt från ljud, ljus till framförandet.
Baby Grandmothers öppnar festivalen. Tre herrar med en ålder på 226 tillsammans. De började spela tillsammans 1968, återupptog gruppen igen 2018 med ett nytt album Merkurius. Jag förvånar mig själv med att gå igång på psykedelisk rockmusik. Hypnotiskt och flummigt.
Ida Andersson Band avnjuter vi sittande med festivalmat (Norrlands Guld och Veganburgare - sojaprotein - med annat gott). Maten är välsmakande men ölen för en ölnörd är godkänd festivalöl.
Musiken doftar 1970-tal med med svängiga toner och texter om vardagen. Jag gillar den medryckande låten Hej mamma.
Flowers Must Die imponerade på mig med sin psykedeliska, progressiva och instrumentala musik. Aldrig fel med synth, saxofon, fiol och thermin. Malande, tunga riff och evighetslånga melodier att fall i trans till.
Träden med Jakob Sjöholm, Reine Fiske, Hanna Östergren och Sigge Krantz. Mer malande, psykedeliska toner att uppslukas av en grå, mulen och lite regnig lördagseftermiddag. Musik mer åt det jazziga och finstämda hållet. Lite för snällt för min smak.
Heavy Feathers spelar tung rock med rötter i 60-tal och tidigt 70-tal. Bluesrock. Det får mig att tänka på ett modernt band med samma rötter - Rival Sons. Lisa Lystam sjunger med djup rockig röst och stor inlevelse. Munspel och koskälla är givna instrument. Bandet svänger och publiken rycks med i spontandans.
Jag är nöjd och njuter av banden. Flowers must die och Heavy Feathers blir mina festivalfavoriter.
