Då var det dags för den andra konserten denna sommar. Det blir ett paket med konsert, mat och övernattning på Söderköping brunn. Max 200 personer sittande publik ute i trädgården vid den lilla scenen. Uppmaning att inte flytta runt stolarna. "Ni vet varför!" Några i publiken visste inte varför men de flesta är medvetna om att smittspridningen av deltavirus av Covid19 ökar. Håll avstånd! Av åldern på besökarna har majoriteten fått två doser vaccin. Det känns lugnt.
Det blåser en del under dagen men solen värmer. Det är vackert vid Göta Kanal. Det är omåttligt mycket folk men lite trängsel. Glasskön till Smultronstället är ofantligt lång.
Tomas Andersson Wij är ensam på den lilla scenen med två akustiska gitarrer och en elektrisk. Det är allt som behövs. Vinden har avtagit och himlen är klarblå klockan åtta på kvällen. Han inleder spelningen med att säga att han tog ett sabbatsår och seden kom en pandemi. Han känner sig ringrostig men nu kör vi.
Sedan hörs tonerna av "Diamanter" (Ulf Lundell cover). Han berättar mellan låtarna om att växa upp i en förort, om kristen uppfostran, fiender som blir vänner, kampen för ett skivkontrakt, kärlek och sorg. Tomas kan det där med mellansnack.
Publiken sitter snällt och lyssnar på "De gröna vagnarna", "Mellanstora mellansvenska städer", "Höga berget", "Sturm und drang", "Vågor" (svensk text TAW original Gayle Caldwell), "Där får jag andas ut", "Tommy och hans mamma", "När solen färgar juninatten" (musik Sven-Ingvar Magnusson och text Torleif Styffe). Det är vackert och musikvalet är framfört lågmält med akustisk gitarr. Lite mer nerv med den elektriska gitarren.
"So long" och "Hälsingland" vävs ihop till en låt om familj och hembygd.
"Evighet" avslutar denna fina kväll.