Filmer med klös!

Thriller

Brighton Rock (2010)
Regi Rowan Joffe med Sam Riley (Pinkie) och Andrea Riseborough (Rose).
Roman av Graham Greene 1938.
Musik Richard Hawley Storm aComing

Jag har inga minnen av att jag sett Brighton Rock (1947) med Richard Attenborough som Pinkie. Jag har inga problem med att handlingen flyttats fram till 1960-talet med mods och rockers. En bra grundhistoria klarar av lite remake. Det är en grym och våldsam historia. Den är bra men jag klarar nog bara av att se den en gång. Slutet med en suggestiv version av "Storm acoming" ger rysningar.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Regi Tomas Alfredson med Gary Oldman (Smiley).
Roman av John le Carré.

Snyggt är bara förtexten. En film att se flera gånger. Det krävs en hel del hjärnaktivitet och skarp blick för att hänga med i spionhistoriens kluriga intrig. Jag hinner bara reflektera över kläder, inredningar och yttre miljöer. Gary Oldman (Smiley) ger ett ansikte åt den sanna spionen långt ifrån den traditionella Hollywoodhjälten.

Komedier

Jag dödade min mamma (2009) och Hjärtslag (2010)
Regi, manus och skådespel Xavier Dolan.

Född 1989. Ung, begåvad och kaxig är ord som stämmer in på kanadensiske Xavier Dolan. Han lånar från de stora mästarna för att sedan skapa något alldeles eget. Dialogerna är fyndiga och hejdlöst humoristiska.

Han berättar med värme och ilska om att vara ung, den jobbiga processen in i vuxenlivet och hatkärleken till en "hopplös" förälder i Jag dödade min mamma. Om kärlek, vuxenlivet och vänskap som sätts på svåra prövningar behandlas med charm och värme i Hjärtslag till tonerna av sången Bang bang (spansk version) av Dalida.

Submarine (2010)
Regi Richard Ayoade
Musik Alex Turner från Arctic Monkeys

En annan småmysig film om ungdomar, den första kärleken och vägen in i vuxenlivet är den om 15-åriga Oliver Tate. Han är en modernare variant av Holden Caulfield (Catcher in the rye) eller Max Fischer (Rushmore). Oliver har det jobbigt med sig själv och vem han är samtidigt som föräldrarna har problem i äktenskapet.

Submarine är en tidlös film som skildrar ett tidlöst tema. Filmen ger sken av att utspela sig på 60-talet men i en annan scen känns miljön 80-tal för att i nästa sekund övergå till nutid. Det är en udda och småknasig historia med mycket hjärta. Alex Turners musik ger filmen ett vemodigt och lite sorgset intryck.

The Artist (2011)
Regi Michel Hazanavicius

En fransk film om Hollywood och stumfilmens övergång till talfilm. Kan det vara något att se? Jag var skeptisk. Den gör stor succé och kammar hem 5 Oscarstatyetter. Jag kan bara konstatera att berättelsen om stumfilmsstjärnan George Valentin och den nya talfilmsstjärnan Peppy Miller är riktigt rolig. Det är full fart mest hela tiden och inte en lugn stund för publiken att hämta andan. Den som kan sin filmhistoria blir rikt belönad med Hollywoodkänsla.

Drama

Play (2011)
Regi Ruben Östlund

Kortfilmen Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005) och långfilmen De ofrivilliga (2008) gav mig mersmak av en regissör med känsla för psykologiska experiment. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig Ruben Östlunds nya film. Det är så nära verkligheten att jag glömmer att det är spelfilm, inte en dokumentär gjord med med dold kamera. Jag blir en person i samma spårvagn som betraktar pojkgänget och deras psykningar av en passagerare utan att visa civilcurage. Historien är enkel. Två 12-åriga pojkar blir förjöljda av fem jämnåriga killar med invandrarbakgrund. Det rör sig om rån men utan våld eller egentliga hot. Rysligt välgjord film!

Poesi (2010)
Regi Chang-dong Lee

Sydkoreansk film är inte bara våldsamma kriminalskildringar med brutala poliser (Hämnarens resa, Lady Vengeance eller the Chaser). Poesi utspelar sig i en mindre stad och huvudpersonen är en 65-årig rar dam med ansvaret för sitt 16-åriga barnbarn. Hon börjar glömma namn på saker och en otäck händelse på pojkens skola får henne att fly verkligheten genom att anmäla sig till en poesikurs. Det är rörande att följa hur hon hanterar och bearbetar sin vardag när hon måste ta ställning och lösa ett dilemma som berör hennes eget liv.

Nader & Simin : en separation (2011)
Regi Asghar Farhadi

En vanlig familj med vardagliga problem. Hustrun vill att de flyttar utomlands för att ge tonårsdottern en bättre framtid än den i Iran. Mannen tar hand om sin pappa, som visar tecken på demens. Han vill inte resa. Det sliter på deras relation. Universiella problem bearbetas där kultur, arv och miljö inte spelar någon roll. Spänningen i vardagen gör denna film till en riktig nagelbitande rysare.

Asian Action

Reign of assassins
Regi Chaou-Bin Su

Michelle Yeoh är en lönnmördare som bedrar sina kumpaner och försöker starta ett nytt vanligt liv. Om du fortfarande tycker om "martial artsfilmer" som Hero, Flying daggers, Crouching tiger hidden dragon så är Reign of assassins ett säkert val. Här finns balettliknande fighter, humor och lite romantik.

Sweden Rock Festival 6-7-8-9 juni 2012

Så har 90-talet hittat till Sweden Rock. Jag är så nöjd med mitt festivalbesök. Onsdagen inleddes med nationalsång och Sabaton framför ett publiktätt Sweden stage. Lite senare kliver det amerikanska 90-talsbandet Fear Factory upp på samma scen. Tung metal med inslag av industrirock. Borde lyssna mer på dem.

Torsdagen var tuffare med favoritbandet Soundgarden först klockan 23:30 på Festivalscenen. Medan jag väntade njöt av 70-talsbluestung rock med Rival Sons, brasilanskt tunggung med Sepultura, progressiv rock med Mastodon och norsk black metal med Dimmu Borgir. Soundgarden delade med sig av sin digna musikskatt. Det var rysligt bra! Det var värt att komma isäng när solen går upp och fåglarna kvittrar. Vår transferbuss körde inte raka spåret till Åhus strand hotell utan först till Bromölla Camping och Bäckaskogs slott. Så klockan fyra kröp jag ner i sängen.

Fredagen var ingen höjdardag när det gäller intressanta artister för min del. Blue Öyster Cult spelade "Godzilla" och "Don´t fear the reaper" som även jag känner igen. Ugly Kid Joe var glada och pigga punkiga 40-åringar på scenen. Publiken gick igång på hitlåten "Cat´s in the cradle". Även jag. Kultbandet Pentagram med sin doom metal var mycket gitarrgnissel. Sångaren var smått galen i sitt utspel och jag fick stundtals blunda för att klara av att lyssna på musiken. Motorhead har aldrig varit min melodi. Det blev ändå en liten dos innan bussfärden till hotellet. "Hemma" före midnatt!

Lördagen var funky med Electric Boys, psykedeliskt tung och svänging med Orange Goblin, 70-talsrock med Bad Company och mina nya favoriter, prog metal bandet Symphony X. Avslutade festivalen för vår del gjorde Lynyrd Skynyrd med sin sydstadsrock. Inte illa att få orginalversionen av "Simple man". Annars gillar jag Deftones och Shinedown tolkningar.