Ny musik våren 2011

Dags att summera lite. Hur blev det med all ny musik som sköljt över mig under början på året. Det känns skönt att bara vara på hugget igen. Att ha koll på vad som händer i musikvärlden. Spotify hjälper mig att verkligen lyssna in mig på alla nya skivsläpp. Jag stjärnmarkerar i Spotify, maken laddar ner lagligt från CDON och uppdaterar musikbiblioteket på nätverkshårddisken. Jag trycker på play på fjärrkontrollen och hela huset fylls med ny musik inom några minuter. Fantastiskt!

PJ Harvey har med Let England shake skapat en liten musikalisk pärla. För mig är det åtta låtar som jag lyssnar mest på. Favoriter är popiga The Glorious land och The words that maketh murder

White Lies och deras Ritual är ingen höjdarskiva men fem russin har jag plockat. Favoriter är Bigger than us och Bad love.

Twilight Singers är mitt musikprojekt i år och jag gillar verkligen deras Dynamit steps. Hela albumet går på "repeat" någon gång varje vecka.

Glasvegas har med Floods hjälp skapat ett överproducerat andra album. EUPHORIC///HEARTBREAK\\\ har ändå fem låtar som jag gärna lyssnar på. Favoriter är Euphoria, take my hand och Lots sometimes.

R.E.M har skapat en spretig skiva med sin Collapse into now. Den har lite av alla musikinfluenser de använt sig av under sin långa karriär. Jag njuter av garagerockiga Alligator Aviator Autopilot Antimatter och folkmusikinspirerade Blue med gästsång av Patti Smith. Den låten får mig att tänka på Jackie Leven.

Foo Fighters Wasting light har jag precis sparat som favorit i min Spotifylista.

White Lies - ny musik 2011

Idag släpper det brittiska bandet White Lies sitt andra album. Jag har bara läst en recension. Där står skrivet att det är sant att rocken verkligen är död. Det är bara att lyssna på White Lies album Ritual. Inte så att det är deras fel men att just många nya band under 00-talet försöker återuppliva rocken genom att använda sig av gamla influenser. För White Lies del band som Teardrop Explodes, Echo and the Bunnymen och Joy Division. Men hallå - är det inte så musikutvecklingen fungerar? Jag började lyssna på the Doors därför att band som Echo and the Bunnymen och Lolita Pop hänvisade till the Doors när det gäller musikinspiration.

När jag första gången hörde låtar från White Lies första album To lose my life (2009) blev jag både glad och nostalgisk. Att höra en sångare som sjunger som en blandning av Julian Cope och Ian McCullough kändes bara positivt. Melodier som låter 80-tal kändes också rätt. Inte nyskapande men helt rätt. Jag köpte download av Death, E.S.T, Farwell to the fairground och To lose my life.

Jag kommer att agera på samma sätt med Ritual. Jag plockar russinen ur kakan och njuter av lite nostalgi.