Idag släpper det brittiska bandet White Lies sitt andra album. Jag har bara läst en recension. Där står skrivet att det är sant att rocken verkligen är död. Det är bara att lyssna på White Lies album Ritual. Inte så att det är deras fel men att just många nya band under 00-talet försöker återuppliva rocken genom att använda sig av gamla influenser. För White Lies del band som Teardrop Explodes, Echo and the Bunnymen och Joy Division. Men hallå - är det inte så musikutvecklingen fungerar? Jag började lyssna på the Doors därför att band som Echo and the Bunnymen och Lolita Pop hänvisade till the Doors när det gäller musikinspiration.
När jag första gången hörde låtar från White Lies första album To lose my life (2009) blev jag både glad och nostalgisk. Att höra en sångare som sjunger som en blandning av Julian Cope och Ian McCullough kändes bara positivt. Melodier som låter 80-tal kändes också rätt. Inte nyskapande men helt rätt. Jag köpte download av Death, E.S.T, Farwell to the fairground och To lose my life.
Jag kommer att agera på samma sätt med Ritual. Jag plockar russinen ur kakan och njuter av lite nostalgi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar