Jag är ett "hardcore" fan av The Waterboys i början av 80-talet. Musikscenen är förändrad. Punken är ersatt av New Wave och Goth. Då dyker Mike Scott upp med mer melodier men även svulstiga toner, saxofon och mycket känslor i texterna. Jag faller direkt för A girl called Johnny från debutalbumet The Waterboys (1983). P3 spelar ny rockmusik i program som MAX-massor av vax och RROX klockan 22 till midnatt. Det är min insomningsmusik. Under en period vaggas jag till sömns av The Big Music eller något annat av the Waterboys material.
I slutet av 80-talet dyker andra tyngre musikstilar upp som fångar mitt intresse. Men Mike Scott finns i periferin. Den 11 augusti 1990 spelar The Waterboys på en av de stora scenerna på Hultsfredsfestivalen. Jag är där och ska äntligen få se dem spela live. Först ska jag se ett helt okänt band från Irland. An Emotional Fish med den karismatiske sångaren Gerard Whelan. Med denna helt underbara spelning i kroppen tar det lite tid att varva ner. Jag har inga minnen av The Waterboys.
Fredag den 13 2018 är jag redo för the Waterboys. Jag har lyssnat in mig på de två senaste albumen Out of all this blue (2017) och Modern blues (2015). Inledningen är en rockig version av Medicine bow från This is the sea (1985). Bra start. Bandet är tajt, Steve Wickham på fiol och två körtjejer förstärker melodierna. Att få en version av Prince Purple rain känns helt rätt. Låtlistan består av hälften nytt, hälften gamla godingar och tre tolkningar. Jag är mycket nöjd.
Waterboys Purple rain
Mike Scott Lonesame Day Blues