Musikåret 2012

2012 är året när jag lyssnat på både det ena och andra i musikväg.

När det gäller favoriter så håller Kent, Thåström och Mark Lanegan ställningarna. Jag är inte rädd för mörkret, Beväpna dig med vingar och Blues Funeral är årets bästa album. Utan tvekan!

Kents sommarspelning i Göteborg var omtumlande. Thåström på Trädgårn' i Göteborg OCH på Flygeln i Norrköping var efterlängtad. Mark Lanegan Band på Göta Källare på Söder kändes helt rätt.

Andra konsertupplevelser är In Flames klubbspelning på Flygeln, Patti Smith på Skeppsholmen, Soundgarden på Sweden Rock, Graveyard på Munken in the Park i Norrköping och Loosegoats på Backstage i Linköping.

Några av 2012 års mest välspelade låtar:

Silver med Woods of Ypres är en udda pärla. Dyster och full av vemod men så fin.
Goliath och Uncomfortably numb med Graveyard. Det här borde jag inte tycka om. Gillar skarpt!
Wild animal med Rival Sons. Samma sak här. Det är inte min "melodi" men så bra!
Korallreven & vintergatan med Markus Krunegård. Tycker bara om just denna låt. Kanske för att den låter så mycket Kent.
Good teacher med Lynyrd Skynyrd. Tunggung från Sydstaterna och helt oemotståndligt. Allt inom mig skriker NEJ men spelningen på Sweden Rock gav mersmak. Gillar!
Taciturn med Stone Sour. Finstämd metal!
You're a lie Slash med Myles Kennedy på sång. Gillar Myles röst!
Bitterman Soulsavers med Dave Gahn på sång. Bra insomningslåt!
Lost in Munich med Anne Marie Hurst. Sångerskan från Ghost Dance och mitt 80-tal är tillbaka.
Blue room med Brenda Kahn. På 90-talet var det en kamp att hitta hennes album. Nu finns musiken på Spotify.
Still swingin med Papa Roach.
I'm shakin med Jack White. Albumet Blunderbuss är ett underbart litet lyckopiller.
Tempest med Deftones.
Casting of the ages med Neurosis. 10 minuter i trans varje gång!
St. Ana katedral med Thåström.
Färger på natten med Kent.
Ode to sad disco med Mark Lanegan.

Innan året var slut gav Thåström ut Som jordgubbarna smakade med en live DVD från spelningarna i Stockholm och Oslo. På nyårsafton gav Kent ut en ny låt Ingen kunde röra oss.

Soundtrack of our lives - Garden 21 september

Jag är inget fan av Soundtrack of our lives. De har skrivit låtar som jag älskat och fortfarnde tycker om. Kanske inte så lätta att ta till sig. Jag hade inga förväntningar av avskedsspelningen i Linköping den 21 septermber 2012. Jag var förberedd och inlyssnad på hela deras karriär. Jag njöt av alla gamla godingar och även några från nya plattan.

All for sale, Confrontation camp, Instant repeater '99, Sister sourround, Second life replay, Faster than the speed of light och Throw it to the universe var några av mina favoriter som framfördes under konserten. Det var en helkväll med 60-tals beats á la Beatles och utsvävande psykedeliska äventyr.

Ny liveversion av Jag Ser Dig

När himlen är blygrå och regntung är en liveversion av en Kentlåt precis vad jag behöver.

Kent - #JÄIRFM

Tiden går så fort. Den långa väntan är över. Kents ny album Jag är inte rädd för mörkret låg och väntade i postboxen när jag kom hem. Vacker i DigiPack med egyptiska motiv. Jag har redan smyglyssnat på singeln (999) och ytterligare några spår: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på på Spotify. Jag ser dig är min nya favorit just nu. Hela skivan är vemodig, vacker och med igenkännande texter. Melodier som värmer ett fruset hjärta denna kalla vår. Musik som borde få den mest inbitna Kentskeptiker att kapitulera och falla in i den stora beundrarskaran.

Israel Nash Gripka - Backstage 3 mars 2012

Solsken och vår i luften. Den tuffa vintern verkar vara ett avslutat kapitel. Mina batterier är laddade till max. Nu börjar en ny säsong med artister på turné. Levande musik är skönt för en trött själ. Trygg Americana med rötter hos musiker som Neil Young, John Fogerty och Bob Dylan är aldrig fel. Israel Nash Gripka är en ny bekanskap. Han presenterades för mig i december med den medryckande Louisiana på "blandbandet" The best of Bernt - julskivan 2011 "new ones". Snart stod det klart att Israel Nash Gripka turnerar världen över och ett av hans stopp är i en lokal nära mig.

När jag lyssnat lite mer på hans musik så var det något med rösten som kändes lite jobbig. Musiken och texterna är helt OK. När han spelar sina låtar tillsammans med ett band så tonas den gnälliga rösten ner lite. Den bäddas in i bas, trummor och gitarrer. Hans tolkningar av andras låtar är inget som jag går igång på. De sticker inte ut och blir mest plågsamma att lyssna på. Det finns ett undantag och det är Neil Youngs Revolution Blues. Den är en pärla. Israel Nash Gripka är inte en nyskapande artist utan trogen den traditionella moderna countryn.

Live är Israel Nash Gripka hur bra som helst. Både med sitt band och ensam med den akustiska gitarren. Han är en hejare på att underhålla publiken med små historier mellan låtarna. Spelningen på Backstage var intim med en hägiven publik. Favoritlåtar som Antebellum, Four winds, Drown, Louisinana, Baltimore och Fool's gold framfördes med äkta spelglädje. Drown avslutades med en orgie i gitarrmangel. Den rätta typen av solo där jag hör att det finns ett naturligt slut. Frågan är bara när? Jag är glad att jag tog mig tid att njuta av lite levande musik denna lördagkväll.