Mark Lanegan band på Göta källare

I somras spelade Mark Lanegan på Way Out Westfestivalen. Jag ville åka men det fungerade inte tidsmässigt. Det sved lite i hjärtat när jag såg klippet från spelningen. Så bra och jag var inte där.

Mark Lanegan har varit min följeslagare sedan min grungeperiod på 1990-talet. Jag föll för Screaming Trees vackra Nearly lost you. Otaliga är de projekt där Marks mörka och skrämmande röst förgyller tillvaron. Utöver utsökta soloalbum är några favoriter Queen of the Stoneages album Songs for the deaf (2002) med den vackra Hangin' tree. The Gutter Twins och Twilight Singers med Greg Dulli från Afghan Whigs. Det mest osannolika samarbetet är det med Isobel Campbell som medverkat i Belle & Sebastian. Men Marks röst passar till hennes ljuvliga musik. Lyssna bara på (Do you wanna come) walk with me från Ballad of the broken seas (2006). Marks senaste soloablum Blues Funeral släpptes i början av året och nu när det närmar sig sitt slut så ligger den högt på min årsbästalista.

Jag har missat alla tidigare Sverigebesök av Mark Lanegan. Kanske finns det en tanke bakom det. Nyheten 2012 att Mark Lanegan med band är på höstturné i Europa med två spelningar i Sverige, Lund och Stockholm, var extra glädjande för min del. Datumen i november passade helt perfekt. Det blev en helg med Filmfestival och Mark Lanegan band på Göta källare på Söder i Stockholm.

Spelningen var på söndagen efter att jag sedan fredagen sett totalt sju filmer. Den sista slutade klockan 16:30 på söndagen. Jag var lite trött och väntan blev lång i en trång och varm "källare" packad med förväntansfulla besökare. Sådär 20 minuter efter utsatt tid stod bandet på scenen. Mark greppar mikrofonstativet med höger hand och den vänstra om mikrofonen. Samma pose i stort sett hela kvällen. Ögonen är lätt slutna och absolut ingen ögonkontakt med publiken. Han står stilla men rösten är omtumlande och långt ifrån statisk. The Gravedigger's song från nya skivan fyller lokalen och min trötthet är som bortblåst. Gitarristen med raggarfrissa är den som släpper loss på scenen och han har verkligen "twang" i sitt instrument. Den ena favoritlåten efter den andra fyller Göta källare och jag blir varm inombords. Mark är som Thåström, direkt på nästa låt. Inget onödigt mellansnack. Det räcker med tack till publiken två gånger och presentation av bandet.

En längre artikel om Mark Lanegan och hans musik finns i the Telegraph 1 mars 2012.

En annan fylligare artikel från 2008 finns i The Magnet