Sophie Zelmanis musik är inte lättillgänglig. Jag lyssnar på hennes skivor och snart är tankarna någon annanstans. Trots det så upptäcker jag att jag nynnar på en av låtarna jag hörde tidigare. Jag har sett henne spela tidigare på Hultsfredsfestivalen och det glömmer jag inte. Hennes röst ger då som igår kväll ett lågmält intryck som andas längtan, drömmar, hopp, saknad. Gitarristen Halapi förstärker känslorna så att de når fram till publiken. Kanske är det november månad med mörker och kyla som gör att Sophie Zelmanis spelning värmde extra mycket. Jag känner mig glad och upprymd även idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar