Julpyssel

Jag har vuxit ifrån allt som heter längtan till julafton. Det var länge sedan mina ögon tindrade vid en uppklädd julgran och julklappar. Nu ser jag mest fram emot att vara ledig en längre sammanhängande period. Att ta de lugnt och njuta av livet utan julstress.

Jag håller ändå fast vid vissa "jultraditioner". Jag hänger upp den vita julstjärnan i köksfönstret och den elektriska adventsljusstaken placeras i sovrumsfönstret. Makens ljusstake tillverkad på en slöjdtimme på mellanstadiet förses med fyra antikljus. Jag bakar lussebullar till första advent. Veckan innan julafton bakar vi pepparkakor och lyssnar på en obskyr blandning av julmusik. Nu är det Spotifylistan som står för låtvalet. För länge sedan fanns ett kassettband, sedan en en mini-disc och sedan en CD.

Chiliplantorna får stå kvar eftersom de fortfarande ger frukt. Jag har klippt ner dem annars skymmer de hela köks- och vardagsrumsfönstret. Jag har redan skördat nästan 30 frukter i november.

Thåström DVD+CD som jordgubbarna smakade ...

Lilla julafton redan i november! För åtta månader seden njöt jag av två konserter med Thåström. Med DVD:n som jordgubbarna smakade... är det som att förflyttas bakåt i tiden. Att återuppleva allt igen. Jag var inte på spelningen i Stockholm eller Oslo som är bevarad i bild och ljud i en lyxig signerad förpackning.

Det gör inget. De trevliga minnena från Göteborg och Norrköping kommer över mig direkt.

Mark Lanegan band på Göta källare

I somras spelade Mark Lanegan på Way Out Westfestivalen. Jag ville åka men det fungerade inte tidsmässigt. Det sved lite i hjärtat när jag såg klippet från spelningen. Så bra och jag var inte där.

Mark Lanegan har varit min följeslagare sedan min grungeperiod på 1990-talet. Jag föll för Screaming Trees vackra Nearly lost you. Otaliga är de projekt där Marks mörka och skrämmande röst förgyller tillvaron. Utöver utsökta soloalbum är några favoriter Queen of the Stoneages album Songs for the deaf (2002) med den vackra Hangin' tree. The Gutter Twins och Twilight Singers med Greg Dulli från Afghan Whigs. Det mest osannolika samarbetet är det med Isobel Campbell som medverkat i Belle & Sebastian. Men Marks röst passar till hennes ljuvliga musik. Lyssna bara på (Do you wanna come) walk with me från Ballad of the broken seas (2006). Marks senaste soloablum Blues Funeral släpptes i början av året och nu när det närmar sig sitt slut så ligger den högt på min årsbästalista.

Jag har missat alla tidigare Sverigebesök av Mark Lanegan. Kanske finns det en tanke bakom det. Nyheten 2012 att Mark Lanegan med band är på höstturné i Europa med två spelningar i Sverige, Lund och Stockholm, var extra glädjande för min del. Datumen i november passade helt perfekt. Det blev en helg med Filmfestival och Mark Lanegan band på Göta källare på Söder i Stockholm.

Spelningen var på söndagen efter att jag sedan fredagen sett totalt sju filmer. Den sista slutade klockan 16:30 på söndagen. Jag var lite trött och väntan blev lång i en trång och varm "källare" packad med förväntansfulla besökare. Sådär 20 minuter efter utsatt tid stod bandet på scenen. Mark greppar mikrofonstativet med höger hand och den vänstra om mikrofonen. Samma pose i stort sett hela kvällen. Ögonen är lätt slutna och absolut ingen ögonkontakt med publiken. Han står stilla men rösten är omtumlande och långt ifrån statisk. The Gravedigger's song från nya skivan fyller lokalen och min trötthet är som bortblåst. Gitarristen med raggarfrissa är den som släpper loss på scenen och han har verkligen "twang" i sitt instrument. Den ena favoritlåten efter den andra fyller Göta källare och jag blir varm inombords. Mark är som Thåström, direkt på nästa låt. Inget onödigt mellansnack. Det räcker med tack till publiken två gånger och presentation av bandet.

En längre artikel om Mark Lanegan och hans musik finns i the Telegraph 1 mars 2012.

En annan fylligare artikel från 2008 finns i The Magnet

Stockholm filmfestival 2012

Filmvalet i år är jag supernöjd med. Inte en enda dålig film! Det var lite tungt att behöva ta sig ända till Filmhuset vid Gärdet för att se två filmer. Tur att mobiltelefonen har en kartfunktion. Tack vare den blev det publunch på Tudor Arms på Grevgatan. Trevligt ställe med god mat.

Varje gång jag är i Stockholm hamnar jag på Fotografiska. Nu lockade Christer Strömholms bilder. Jag blev inte besviken.



Bekas
Världspremiär
Regi: Karzan Kader
Sverige 2012

Två föräldralösa bröder, sådär 7 och 10 år, lever i kurdiska Irak på 1990-talet. De har en dröm att ta sig till Amerika för där finns Superman. Han är en hjälte som kan hjälpa dem till ett bättre liv. Charmigt äventyr mitt i fattigdom. Eloge till regissören som skapat en filmpärla med hjälp av amatörer, barn och djur.

Six points about Emma
Nordisk premiär
Regi: Roberto Perez Toledo
Spanien 2011

Emma är en ung och självständig kvinna. Hon är blind men vet att hon är vacker. Hon vill inte ha kärlek bara ett barn. Fast det säger hon inte till de som faller för hennes charm. När graviditetstestet ger negativt resultat är det dags för en ny man. Då dyker Germain upp och allt blir komplicerat. Romantisk komedi som utspelas i Spanien.

Francine
Nordisk premiär
Regi: Brian M. Cassidy & Melanie Shatzky
USA 2012

Amerikansk independentfilm med vackert foto, sparsam dialog och Melissa Leo i huvudrollen. Vardagsrealism och konstfilm i en vemodig blandning. Francine är kvinnan som lämnar fängelset och ska börja ett liv utanför murarna. Vi följer hennes trevande steg på olika arbetsplatser och misslyckade försök att umgås med andra. Hon har mycket lättare att förstå djurens känslor.

Pieta
Nordisk premiär
Regi: Kim Ki-duk
Sydkorea 2012

Sydkoreanska småföretagares utsatthet och en skuldindrivares hänsynslöshet. Kang-do är en ung man med brutala metoder att kräva in lån. Han ser till att de som har en skuld råkar ut för en arbetsplatsolycka och tar sedan försäkringspengarna. När en okänd kvinna dyker upp och säger att hon är hans mamma förändras allt. Starka känslor som kärlek, hat, hämnd och försoning kommer upp till ytan. Det mesta av våldet sker utanför kameravinkeln. Att inte se det är nästan värre än att se vad som egentligen händer.


Broken
Nordisk premiär
Regi: Rufus Norris
UK 2012

Engelsk diskbänksrealism i medelklassmiljö. I ett lugnt villaområde får vi följa tre olika familjers vardag. I centrum står elvaåriga "Skunk" som blir vittne till våldsamma handlingar mellan två av grannarna. Hon försöker ta in vad som hänt. Tim Roth spelar den förstående pappan som inte har alla svaren. Det är komedi och drama i ett.

Tito on ice
Världspremiär
Regi: Max Andersson & Helena Ahonen
Sverige 2012

Collagefilm med animationer blandade med vanlig film. Serietecknarna Max Andersson och Lars Sjunnesson ger sig ut på turné i forna Jugoslavien för att lansera "Bosnian Flat Dog". I sällskapet ingår även en mumifierad Tito-docka. Det blir en modern historielektion om kulturverksamhet i Slovenien, Bosnien och Serbien. Det är en uppfriskande och rolig film.

California solo
Nordisk premiär
Regi: Marshall Lewy
USA 2012

Musikfilm om en fd britpop-artist som nu arbetar på en grönsaksodling i Californien. Han dricker för mycket och kör i fyllan. När han hotas av utvisning börjar han reda upp sitt röriga förflutna. Det är en annorlunda berättelse om "musiker på dekis" där vardagslivet han lever känns äkta. Där skuldkänslor från förr leder till verklighetstrogen försoning med händelser från det tidigare musikerlivet. Skotten Robert Carlyle är utmärkt i rollen som fd popidol.

14:e Norrköping filmfestival Flimmer 5-14 oktober 2012

Valley of the Saints

Två unga män som är bästa vänner sedan barndomen planerar att fly från oroligheter och fattigdom i Kashmir. De försörjer sig på att visa turister runt i båt på den sakta döende sjön. Uppblossande demonstrationer för frihet gör att utegångsförbud införs och militären patrullerar gatorna. Ingen kommer in eller ut. Vännernas får skjuta upp sina flyktplaner. De blir ombedda att se efter så att inga turister är strandsatta på ett av hotellen. En ung kvinnlig miljöforskare har stannat kvar för att slutföra sitt projekt. Hennes närvaro gör att vänskapen sätts på prov.

Det är en historia berättad om dagens Kashmir utifrån tre personers vardag. Deras möte påverkar dem alla på ett eller annat sätt. Filmiskt är det mer en verklighetstrogen dokumentär än en spelfilm. Det vackra landskapet skymtar i fjärran. Det som visas är fallfärdiga hus, misär och miljöproblem. Ändå finns mänsklig värme och en stolthet bland de som inte har något val än att stanna.

Take this waltz

Sarah Polley har skrivit och regisserat detta annorlunda relationsdrama. Hon är kanadensisk skådespelare sedan barnsben och Take this waltz är hennes andra egna film. Titeln anspelar på en sång av Leonard Cohen. 28-åriga Margot är lyckligt gift men under en jobbresa möter hon Daniel. Hon håller tillbaka sina känslor för honom eftersom hon är gift. Det komiska är att det visar sig att de bor i samma stad, på samma gata och är nästan grannar. Det medför att Margot får svårare att hantera sina känslor.

Take this waltz är en annorlunda romantisk komedi. Lättsam, rolig, underfundig och allvarlig. Michelle Williams är perfekt i rollen som Margot.

Soundtrack of our lives - Garden 21 september

Jag är inget fan av Soundtrack of our lives. De har skrivit låtar som jag älskat och fortfarnde tycker om. Kanske inte så lätta att ta till sig. Jag hade inga förväntningar av avskedsspelningen i Linköping den 21 septermber 2012. Jag var förberedd och inlyssnad på hela deras karriär. Jag njöt av alla gamla godingar och även några från nya plattan.

All for sale, Confrontation camp, Instant repeater '99, Sister sourround, Second life replay, Faster than the speed of light och Throw it to the universe var några av mina favoriter som framfördes under konserten. Det var en helkväll med 60-tals beats á la Beatles och utsvävande psykedeliska äventyr.

Irland 2012

Första arbetsveckan är avklarad. Utförde mina arbetsuppgifter utan stress. Jobbigare är att jag inte kommer ihåg koden till kaffeautomaten för att få en liten kopp med extra styrka. I fredags fick jag tipset att prova 0034. Det får bli imorgon.

Första dagen klockan 9:00 ryckte jag till lite när min personlige tränare i datorn pockade på min uppmärksamhet. Hallå! Dags för pausgympa! Honom hade jag förträngt.

Det är nu en månad sedan jag flög Stockholm-Dublin. Jag bröt traditionen att bara åka till Irland vart fjärde år. De år då det är fotbolls EM eller VM. 2006 gjorde jag en rundtur i hela Nordirland. Det är två år sedan återbesöket till favoritställen på Nordirland med längre uppehåll i Belfast.

Jag har sedan 1990 besökt och gjort återbesök till många platser i Republiken Irland. I år var det dags igen. Den plats som jag verkligen gillar är Connemara på västkusten. Så det blev några dagar i Galway och Clifden. Det blev även en längre vistelse i Dublin. Insåg att här har det hänt mycket sedan jag sist besökte staden, 1998. Bara positiva saker.

Av de över 600 fotografier från två veckors vistelse har jag lyckas slimma ner till ett bildspel på 157 bilder. Pust! Det var svårt att inte ta många kort när det hände saker hela tiden. Jag var inte så selektiv i mitt turistande som jag lovade mig själv innan jag åkte. Hemma kan jag sitta ner och ta det lugnt utan problem. Är jag borta så måste jag ha upplevelser hela dagen. Det blir en hel del promenerande, konst- och museibesök, fika, picknick, restaurangbesök, kyrkor, varuhus, butiker etc.

Skeppsholmen 3-4 augusti 2012

Jag hinner knappt komma hem från Irland förrän det är dags att packa lilla ryggsäcken. Första helgen i augusti drar jag till Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen. Det är trångt och otäckt på festivalområdet. Jag ser inte mycket av konsten eller andra aktiviteter. När jag hittat en bra plats framför scenen så lämnar jag den inte. Jag beundrar de som går iväg för att handla något att äta eller dricka. De har ett litet helvete att ta sig tillbaka till sin plats.

Frida Hyvönen blir mer eller mindre bortdriven från scenen av en rejäl regnskur. Dropparna studsar ilsket ner på marken. Min regnpocho, inköpt på Åhléns till Sweden Rock 2012, visar nu att den är värd varenda krona.

Marianne Faithfull ger ett osäkert intryck där hon står med solen i ögonen. Hon sneglar på texthäftet för de nya låtarna. Hon tittar på publiken hela tiden när gamla pärlor som Broken english, As tears go by och The Ballad of Lucy Jordan framförs. Det tänder publiken.

Har lyssnat mycket på Patti Smith genom åren men aldrig sett henne spela live. Hon knockar mig redan med inledningssången Dancing barefoot. Jag är som i trans av hennes utstrålning på scenen under hela konserten. Det kan inte bli bättre än så här.

När förberedelserna för Antony and the Johnsons börjar sker också ett skiftbyte bland publiken. Många +40 trängs för att komma ut och många ungdomar trängs för att komma in. Om det blir en festival på Skeppsholmen nästa år så måste de lösa logistiken för framkomligheten. Jag djupandas och följer med strömmen. Långsamt, långsamt framåt!

Den nya Ane Brun som lämnat den enkla musiken för det mer teatrala är inte riktigt min melodi.

Emmylou Harris är trogen sin country. Jag njuter av Orphan girl och My name is Emmett Till.

Avslutar festivalen med ökenblues från Mali. Tinariwen får Skeppsholmen att gunga.

Hinner inte mer än hem förrän det är dags för nästa utflykt. Stannar några nätter i lugn och rofull miljö i Tolvsbo, södra Dalarna. Här finns stora skogar och glittrande sjöar. Äter familjemiddag på anrika Karmansbo herrgård. Den smörstekta Hjälmargösen smälter i munnen. Ostar från Wernergårdens mejeri och Mats-Persgården avrundar måltiden fint.

Hemvägen går via Örebro.

Så var min semester slut ... redan!!?

Enligt NE.se är semester "arbetstagares årliga, av arbetsgivaren betalda ledighet för rekreation". Rekreation "återhämtande av krafter (genom vistelse i avkopplande miljö); (utvidgat) avkopplande aktivitet som främjar återhämtande av krafter."

Är jag utvilad? Nej! Jag är till bredden fylld av olika intryck och trött i fötterna!

Trädgårdsföreningen Göteborg 14-15 juli 2012

Festivalhelg i Göteborg. Svensk musik i toppform. På fredagen hade Lars Winnerbäck spelat men jag nöjde mig med underhållningen under lördagen och söndagen.

Jag hittade även till den trevliga gastropuben, "off" Avenyn, Flying Barrel. Det finns mycket spännande att uppleva bara man tar sig bort från huvudstråket.

Kent är som vanligt omtumlande. Över 10 000 biljetter och ett utsålt Trädgårdsföreningen. Jag hittade ett litet träd omgärdat av kravallstaket och där kändes det tryggt. Jag fick sträcka mig på tå för att se lite bättre. Kvällen var ljum och regnet höll sig borta. När allt var över läskade jag mig med en skopa glass, nämligen mangopassion. Precis som denna passionernade kväll.

Kent

1.Ögon/Klåparen
2.Ensam lång väg hem
3.400 slag
4.Petroleum
5.Skisser för sommaren
6.Tänd på
7.Sjukhus
8.Färger på natten
9.Berg & Dalvana
10.Jag ser dig
11.Låt dom komma
12.Isis & Bast
13.Kärleken väntar
14.Ingenting
15.Musik Non Stop
16.747

Encore:
17.999
18.Utan dina andetag
19.Det finns inga ord

Encore 2:
20.Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Söndagen var blåsig och hela scenen höll på att blåsa bort. Det var säkert +18 grader men det kändes som +14. Jag har aldrig sett så många vindtygsjackor under en julikväll. Scenen var öppen även bakåt så vinden kunde vina igenom.

Anna Ternheim är nervig som Thåström i sitt utspel inför den frusna publiken. Kanske är hennes musik mer glödande i en intimare lokal.

Anna Ternheim

1.Bow Your Head
2.To Be Gone
3.Walking Aimlessly
4.Tribute To Linn
5.What Have I Done
6.Lorelie-Marie
7.The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)
(Josh Turner cover)
8.Damaged Ones
9.Black Sunday Afternoon
10.All Shadows
11.Let It Rain
12.Shoreline

Melissa Horn

Melissa glöder på scenen. Hon skämtar om en period av skrivkramp. Troligen mådde hon för bra då. Publiken skrattar till. Strax sjunger hon en av sina vemodiga melodier. Hon sprider värme men publiken fryser i snålblåsten. Det är många som dricker te eller kaffe. Fler och fler lämnar konserten innan den är slut.

Några av hennes sånger:
Destruktiv Blues
Jag Kan Inte Skilja På
Jag saknar dig mindre och mindre
Som Jag Hade Dig Förut
Lät Du Henne Komma Närmre

Munken in the Park 6-7 juli 2012

Det blev att ta lite flexledigt från jobbet för att i lugn och ro ta sig till grannstaden med pendeln. Munken in the Park är en trevlig tillställning och musiken som erbjuds är gratis. Kan det bli bättre. Kunde inte motstå strömmingsburgaren som serverades. Det var ett tungt upplägg med The Nomads, Year of the goat och Graveyard. Klarade mig undan regnet eftersom då var det dags för snacks på The Black Lion Inn. Jag var tillbaka till festivalen när Graveyard klev upp på scenen. Jag borde inte tycka om deras 70-talstunga hårdrock men jag gillar verkligen Uncomfortably Numb och The Siren.


Fredag 6/7
17.00-18.00 The Nomads
18.30-19.15 Year Of The Goat
19.45-20.30 Me And My Army
21.00-22.00 Graveyard
Inomhus 22.00 Factorybrains

Lördagen började med lite mat på Mimmis visthus. I bländande solljus klev Ebbot upp på den lilla scenen vid Saliga Munken och började starkt med Throw it to the universe. Pg.Lost är en ny musikalisk upptäckt för mig. De är hur bra som helst med sina hypnotiska, malande och tunga instrumentala stycken. Efter ytterligare ett tungt band, Entombed, var det dags att "tänka på refrängen." På vägen mot pendeln blev det ett stopp hos Pappa Grappa för en kula italiensk glass (mangosorbet).

Lördag 7/7
16.00-16.45 The Soundtrack Of Our Lives
17.00-17.45 Pg Lost
18.15-19.00 Entombed
19.30-20.15 Linnea Henriksson
21.00-22.00 Bob Hund
Inomhus 22.00 Vulkano
Dj-set Andreas Kleerup & Patrik Herrström