Äntligen är väntan över. Thåström med band gästar hemstaden. Spelningen är i en tråkig ishall och jag är lite skeptisk till hur det påverkar upplevelsen. Jag har noterat att enbart ståplatsbiljetter är till försäljning. Min tanke går till de som av olika anledningar behöver sitta ner. Jag tänker också att få biljetter sålts och hallen kommer att eka tomt. Så fel jag har. Någon har tänkt till. Svarta skynken döljer läktarna och skapar en känsla av konsertlokal. Vid långsidorna finns barhäng. Publiken fyller ut arenan utan att det känns trångt och otrevligt. Mysig stämning.
Bandet kliver på scenen strax efter klockan åtta. Thåström i vit kostym, svart skjorta och hatt. Scenen är avskalad. Ljudbilden och ljusshowen är mäktig. Dimman lägger sig över scenen och bandet står där i motljuset som siluetter. Låtarna är omarrangerade och går i lite långsammare tempo. Det är ibland svårt att redan vid intro känna igen en melodi. Det är hårt och vackert men utan industriskrammel. Ossler får leva ut med sina gitarrer. Även Thåström spelar gitarr på några låtar.
St Ana katedral blir min favorit ikväll. Så tung och stökig. Helt enkelt underbart i rött ljus och dimma. När den vemodiga Brev till 10:e våningen tonar ut kommer kvällens överraskning. Thåström börjar sjunga Men bara om min älskade väntar. In på scenen kliver Lars Winnerbäck och publiken jublar. Det blir en fin duett.
Efter två underbara timmar är det över. För mig är det inte slut på riktigt eftersom jag nästa fredag åker till Norrköping för att se Thåström med band spela igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar