Trädgårdsföreningen Göteborg 14-15 juli 2012

Festivalhelg i Göteborg. Svensk musik i toppform. På fredagen hade Lars Winnerbäck spelat men jag nöjde mig med underhållningen under lördagen och söndagen.

Jag hittade även till den trevliga gastropuben, "off" Avenyn, Flying Barrel. Det finns mycket spännande att uppleva bara man tar sig bort från huvudstråket.

Kent är som vanligt omtumlande. Över 10 000 biljetter och ett utsålt Trädgårdsföreningen. Jag hittade ett litet träd omgärdat av kravallstaket och där kändes det tryggt. Jag fick sträcka mig på tå för att se lite bättre. Kvällen var ljum och regnet höll sig borta. När allt var över läskade jag mig med en skopa glass, nämligen mangopassion. Precis som denna passionernade kväll.

Kent

1.Ögon/Klåparen
2.Ensam lång väg hem
3.400 slag
4.Petroleum
5.Skisser för sommaren
6.Tänd på
7.Sjukhus
8.Färger på natten
9.Berg & Dalvana
10.Jag ser dig
11.Låt dom komma
12.Isis & Bast
13.Kärleken väntar
14.Ingenting
15.Musik Non Stop
16.747

Encore:
17.999
18.Utan dina andetag
19.Det finns inga ord

Encore 2:
20.Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Söndagen var blåsig och hela scenen höll på att blåsa bort. Det var säkert +18 grader men det kändes som +14. Jag har aldrig sett så många vindtygsjackor under en julikväll. Scenen var öppen även bakåt så vinden kunde vina igenom.

Anna Ternheim är nervig som Thåström i sitt utspel inför den frusna publiken. Kanske är hennes musik mer glödande i en intimare lokal.

Anna Ternheim

1.Bow Your Head
2.To Be Gone
3.Walking Aimlessly
4.Tribute To Linn
5.What Have I Done
6.Lorelie-Marie
7.The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss)
(Josh Turner cover)
8.Damaged Ones
9.Black Sunday Afternoon
10.All Shadows
11.Let It Rain
12.Shoreline

Melissa Horn

Melissa glöder på scenen. Hon skämtar om en period av skrivkramp. Troligen mådde hon för bra då. Publiken skrattar till. Strax sjunger hon en av sina vemodiga melodier. Hon sprider värme men publiken fryser i snålblåsten. Det är många som dricker te eller kaffe. Fler och fler lämnar konserten innan den är slut.

Några av hennes sånger:
Destruktiv Blues
Jag Kan Inte Skilja På
Jag saknar dig mindre och mindre
Som Jag Hade Dig Förut
Lät Du Henne Komma Närmre

Munken in the Park 6-7 juli 2012

Det blev att ta lite flexledigt från jobbet för att i lugn och ro ta sig till grannstaden med pendeln. Munken in the Park är en trevlig tillställning och musiken som erbjuds är gratis. Kan det bli bättre. Kunde inte motstå strömmingsburgaren som serverades. Det var ett tungt upplägg med The Nomads, Year of the goat och Graveyard. Klarade mig undan regnet eftersom då var det dags för snacks på The Black Lion Inn. Jag var tillbaka till festivalen när Graveyard klev upp på scenen. Jag borde inte tycka om deras 70-talstunga hårdrock men jag gillar verkligen Uncomfortably Numb och The Siren.


Fredag 6/7
17.00-18.00 The Nomads
18.30-19.15 Year Of The Goat
19.45-20.30 Me And My Army
21.00-22.00 Graveyard
Inomhus 22.00 Factorybrains

Lördagen började med lite mat på Mimmis visthus. I bländande solljus klev Ebbot upp på den lilla scenen vid Saliga Munken och började starkt med Throw it to the universe. Pg.Lost är en ny musikalisk upptäckt för mig. De är hur bra som helst med sina hypnotiska, malande och tunga instrumentala stycken. Efter ytterligare ett tungt band, Entombed, var det dags att "tänka på refrängen." På vägen mot pendeln blev det ett stopp hos Pappa Grappa för en kula italiensk glass (mangosorbet).

Lördag 7/7
16.00-16.45 The Soundtrack Of Our Lives
17.00-17.45 Pg Lost
18.15-19.00 Entombed
19.30-20.15 Linnea Henriksson
21.00-22.00 Bob Hund
Inomhus 22.00 Vulkano
Dj-set Andreas Kleerup & Patrik Herrström

Filmer med klös!

Thriller

Brighton Rock (2010)
Regi Rowan Joffe med Sam Riley (Pinkie) och Andrea Riseborough (Rose).
Roman av Graham Greene 1938.
Musik Richard Hawley Storm aComing

Jag har inga minnen av att jag sett Brighton Rock (1947) med Richard Attenborough som Pinkie. Jag har inga problem med att handlingen flyttats fram till 1960-talet med mods och rockers. En bra grundhistoria klarar av lite remake. Det är en grym och våldsam historia. Den är bra men jag klarar nog bara av att se den en gång. Slutet med en suggestiv version av "Storm acoming" ger rysningar.

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Regi Tomas Alfredson med Gary Oldman (Smiley).
Roman av John le Carré.

Snyggt är bara förtexten. En film att se flera gånger. Det krävs en hel del hjärnaktivitet och skarp blick för att hänga med i spionhistoriens kluriga intrig. Jag hinner bara reflektera över kläder, inredningar och yttre miljöer. Gary Oldman (Smiley) ger ett ansikte åt den sanna spionen långt ifrån den traditionella Hollywoodhjälten.

Komedier

Jag dödade min mamma (2009) och Hjärtslag (2010)
Regi, manus och skådespel Xavier Dolan.

Född 1989. Ung, begåvad och kaxig är ord som stämmer in på kanadensiske Xavier Dolan. Han lånar från de stora mästarna för att sedan skapa något alldeles eget. Dialogerna är fyndiga och hejdlöst humoristiska.

Han berättar med värme och ilska om att vara ung, den jobbiga processen in i vuxenlivet och hatkärleken till en "hopplös" förälder i Jag dödade min mamma. Om kärlek, vuxenlivet och vänskap som sätts på svåra prövningar behandlas med charm och värme i Hjärtslag till tonerna av sången Bang bang (spansk version) av Dalida.

Submarine (2010)
Regi Richard Ayoade
Musik Alex Turner från Arctic Monkeys

En annan småmysig film om ungdomar, den första kärleken och vägen in i vuxenlivet är den om 15-åriga Oliver Tate. Han är en modernare variant av Holden Caulfield (Catcher in the rye) eller Max Fischer (Rushmore). Oliver har det jobbigt med sig själv och vem han är samtidigt som föräldrarna har problem i äktenskapet.

Submarine är en tidlös film som skildrar ett tidlöst tema. Filmen ger sken av att utspela sig på 60-talet men i en annan scen känns miljön 80-tal för att i nästa sekund övergå till nutid. Det är en udda och småknasig historia med mycket hjärta. Alex Turners musik ger filmen ett vemodigt och lite sorgset intryck.

The Artist (2011)
Regi Michel Hazanavicius

En fransk film om Hollywood och stumfilmens övergång till talfilm. Kan det vara något att se? Jag var skeptisk. Den gör stor succé och kammar hem 5 Oscarstatyetter. Jag kan bara konstatera att berättelsen om stumfilmsstjärnan George Valentin och den nya talfilmsstjärnan Peppy Miller är riktigt rolig. Det är full fart mest hela tiden och inte en lugn stund för publiken att hämta andan. Den som kan sin filmhistoria blir rikt belönad med Hollywoodkänsla.

Drama

Play (2011)
Regi Ruben Östlund

Kortfilmen Scen nr: 6882 ur mitt liv (2005) och långfilmen De ofrivilliga (2008) gav mig mersmak av en regissör med känsla för psykologiska experiment. Det är med skräckblandad förtjusning jag tar till mig Ruben Östlunds nya film. Det är så nära verkligheten att jag glömmer att det är spelfilm, inte en dokumentär gjord med med dold kamera. Jag blir en person i samma spårvagn som betraktar pojkgänget och deras psykningar av en passagerare utan att visa civilcurage. Historien är enkel. Två 12-åriga pojkar blir förjöljda av fem jämnåriga killar med invandrarbakgrund. Det rör sig om rån men utan våld eller egentliga hot. Rysligt välgjord film!

Poesi (2010)
Regi Chang-dong Lee

Sydkoreansk film är inte bara våldsamma kriminalskildringar med brutala poliser (Hämnarens resa, Lady Vengeance eller the Chaser). Poesi utspelar sig i en mindre stad och huvudpersonen är en 65-årig rar dam med ansvaret för sitt 16-åriga barnbarn. Hon börjar glömma namn på saker och en otäck händelse på pojkens skola får henne att fly verkligheten genom att anmäla sig till en poesikurs. Det är rörande att följa hur hon hanterar och bearbetar sin vardag när hon måste ta ställning och lösa ett dilemma som berör hennes eget liv.

Nader & Simin : en separation (2011)
Regi Asghar Farhadi

En vanlig familj med vardagliga problem. Hustrun vill att de flyttar utomlands för att ge tonårsdottern en bättre framtid än den i Iran. Mannen tar hand om sin pappa, som visar tecken på demens. Han vill inte resa. Det sliter på deras relation. Universiella problem bearbetas där kultur, arv och miljö inte spelar någon roll. Spänningen i vardagen gör denna film till en riktig nagelbitande rysare.

Asian Action

Reign of assassins
Regi Chaou-Bin Su

Michelle Yeoh är en lönnmördare som bedrar sina kumpaner och försöker starta ett nytt vanligt liv. Om du fortfarande tycker om "martial artsfilmer" som Hero, Flying daggers, Crouching tiger hidden dragon så är Reign of assassins ett säkert val. Här finns balettliknande fighter, humor och lite romantik.

Sweden Rock Festival 6-7-8-9 juni 2012

Så har 90-talet hittat till Sweden Rock. Jag är så nöjd med mitt festivalbesök. Onsdagen inleddes med nationalsång och Sabaton framför ett publiktätt Sweden stage. Lite senare kliver det amerikanska 90-talsbandet Fear Factory upp på samma scen. Tung metal med inslag av industrirock. Borde lyssna mer på dem.

Torsdagen var tuffare med favoritbandet Soundgarden först klockan 23:30 på Festivalscenen. Medan jag väntade njöt av 70-talsbluestung rock med Rival Sons, brasilanskt tunggung med Sepultura, progressiv rock med Mastodon och norsk black metal med Dimmu Borgir. Soundgarden delade med sig av sin digna musikskatt. Det var rysligt bra! Det var värt att komma isäng när solen går upp och fåglarna kvittrar. Vår transferbuss körde inte raka spåret till Åhus strand hotell utan först till Bromölla Camping och Bäckaskogs slott. Så klockan fyra kröp jag ner i sängen.

Fredagen var ingen höjdardag när det gäller intressanta artister för min del. Blue Öyster Cult spelade "Godzilla" och "Don´t fear the reaper" som även jag känner igen. Ugly Kid Joe var glada och pigga punkiga 40-åringar på scenen. Publiken gick igång på hitlåten "Cat´s in the cradle". Även jag. Kultbandet Pentagram med sin doom metal var mycket gitarrgnissel. Sångaren var smått galen i sitt utspel och jag fick stundtals blunda för att klara av att lyssna på musiken. Motorhead har aldrig varit min melodi. Det blev ändå en liten dos innan bussfärden till hotellet. "Hemma" före midnatt!

Lördagen var funky med Electric Boys, psykedeliskt tung och svänging med Orange Goblin, 70-talsrock med Bad Company och mina nya favoriter, prog metal bandet Symphony X. Avslutade festivalen för vår del gjorde Lynyrd Skynyrd med sin sydstadsrock. Inte illa att få orginalversionen av "Simple man". Annars gillar jag Deftones och Shinedown tolkningar.

Konstrunda

Biltur på landet. Var ute i god tid och kom till Östergötlands ullspinneri innan alla andra. När vi efter besöket baxade ut bilen väntade någon tålmodigt på att fylla igen parkeringsluckan. Lunch på Väderstads centralkrog. Om stekt strömming och potatismos finns på menyn glömmer jag bort att jag är vegetarian. Jag bara njuter! Över Skänninge och förbi Fornåsa och Klockrike för att komma fram till Maspelösa och Boställets vedugnsbageri. Kaffe och rabarberbulle. Vi kunde inte motstå att köpa med oss kanelbullar och ett valnötsbröd.

Ny liveversion av Jag Ser Dig

När himlen är blygrå och regntung är en liveversion av en Kentlåt precis vad jag behöver.

Kent - #JÄIRFM

Tiden går så fort. Den långa väntan är över. Kents ny album Jag är inte rädd för mörkret låg och väntade i postboxen när jag kom hem. Vacker i DigiPack med egyptiska motiv. Jag har redan smyglyssnat på singeln (999) och ytterligare några spår: Petroleum, Isis & Bast, Jag ser dig och Tänd på på Spotify. Jag ser dig är min nya favorit just nu. Hela skivan är vemodig, vacker och med igenkännande texter. Melodier som värmer ett fruset hjärta denna kalla vår. Musik som borde få den mest inbitna Kentskeptiker att kapitulera och falla in i den stora beundrarskaran.

In Flames - Flygeln 9 april 2012

Som jag längtat till annandag påsk. Äntligen dags för turnéstart för In Flames och deras klubbspelningar i Norden. Under våren dyker de upp på flertalet orter i Sverige för en intimare kontakt med sina fans. Först ut är Norrköping. De spelar i ett utsålt Flygeln, publik 1500.

De börjar med lite äldre material och fortsätter med Where the dead ships dwell från senaste albumet Sounds of a playground fading. De blandar in lite fler låtar de inte spelat live på länge. De har en guldgruva att ta ifrån sedan debuten 1993 med Lunar strain. Jag njuter av Trigger, The quiet place, Liberation, Cloud connected, Only for the weak och Deliver us. Spellistan innehåller 19 låtar och avslutas värdigt med My sweet shadow.

Thåström Trädgår'n 16 mars 2012

Att fira sin födelsedag i Göteborg är alltid trevligt. Att den infaller sista kvällen av Thåströms tre spelningar på Trädgår'n är mycket trevligt. Speciellt när det är en fredag. Weekend på hotell i Göteborg är extremt trevligt. God mat på mysiga Restaurang Familjen. Också det trevligt.

Under konserten stod jag så jag både såg och hörde bra. Bakom scenen hängde en backdrop som hämtad från en expressionistisk film. Efter ett kort intro började första tonerna i Beväpna dig med vingar. Thåström vandrar fram och åter på scenen. Han viftar med händerna och det ser ut som han försöker hypnotisera mikrofonstativet. Innan han på sitt karaktäristiska sätt fattar tag i mikrofonen och häver sig över stativet. Först då börjar han sjunga.

Ljussättningen är ett kallt strålkastarsken med projektering från scenen ut mot publiken. Det är först när tonerna till St. Ana katedral drar igång som ljusskenet blir varmt rött. Så passande när refrängen är "Det var nån som sa du spart en liten bit rött kvar". I Låt dom regna byter gitarristen och basisten sina instrument mot slagverk. Ljudbilden är tung och metalliskt. I Främling överallt är Thåström ensam med sin akustiska gitarr.

Spelningen var verkligen till belåtenhet. Låtvalet var bra med koncentration på nya albumet Beväpna dig med vingar.


Intro
Beväpna dig med vingar
Miss Huddinge -72
Dansbandssångaren
Aldrig nånsin komma ner
Nere på maskinisten
...Ingen neråtsång
Smaken av dig
Kriget med mig själv (Imperiet cover)
Främling överallt
Axel Landquist Park
Låt dom regna
Kort biografi med litet testamente
En vacker död stad
St Ana katedral
Samarkanda

Encore:
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Rock'n'Roll e död (Imperiet cover)
Sönder Boulevard

Encore 2:
Du ska va president (Imperiet cover)
Fanfanfan

Israel Nash Gripka - Backstage 3 mars 2012

Solsken och vår i luften. Den tuffa vintern verkar vara ett avslutat kapitel. Mina batterier är laddade till max. Nu börjar en ny säsong med artister på turné. Levande musik är skönt för en trött själ. Trygg Americana med rötter hos musiker som Neil Young, John Fogerty och Bob Dylan är aldrig fel. Israel Nash Gripka är en ny bekanskap. Han presenterades för mig i december med den medryckande Louisiana på "blandbandet" The best of Bernt - julskivan 2011 "new ones". Snart stod det klart att Israel Nash Gripka turnerar världen över och ett av hans stopp är i en lokal nära mig.

När jag lyssnat lite mer på hans musik så var det något med rösten som kändes lite jobbig. Musiken och texterna är helt OK. När han spelar sina låtar tillsammans med ett band så tonas den gnälliga rösten ner lite. Den bäddas in i bas, trummor och gitarrer. Hans tolkningar av andras låtar är inget som jag går igång på. De sticker inte ut och blir mest plågsamma att lyssna på. Det finns ett undantag och det är Neil Youngs Revolution Blues. Den är en pärla. Israel Nash Gripka är inte en nyskapande artist utan trogen den traditionella moderna countryn.

Live är Israel Nash Gripka hur bra som helst. Både med sitt band och ensam med den akustiska gitarren. Han är en hejare på att underhålla publiken med små historier mellan låtarna. Spelningen på Backstage var intim med en hägiven publik. Favoritlåtar som Antebellum, Four winds, Drown, Louisinana, Baltimore och Fool's gold framfördes med äkta spelglädje. Drown avslutades med en orgie i gitarrmangel. Den rätta typen av solo där jag hör att det finns ett naturligt slut. Frågan är bara när? Jag är glad att jag tog mig tid att njuta av lite levande musik denna lördagkväll.