Crazy Heart - en film av Scott Cooper

Trailer

Skådespel: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal, Robert Duvall
Regi: Scott Cooper
Manus efter roman av Thomas Cobb
Nominerad och har vunnit många priser bland annat för titellåten The Weary Kind av T-Bone Burnett och Ryan Bingham. Jeff Bridges för bästa manliga huvudroll.
Land: USA
År: 2009
Speltid: 109 min

Biopremiär: 5 mars 2010

Temat i Crazy Heart är inte nytt eller speciellt nyskapande. Äldre musiker som super, spelar sin musik på obskyra ställen i obygden och han är alltid pank. En gång i tiden var han en stor stjärna men nu är det hans skyddsling som fyller arenorna och spelar sin mentors gamla låtar. Det gör att bitterheten och cynismen skaver lite extra när nästa spelning är i en bowlinghall. Men som alltid så dyker det upp en kvinna som inte är som någon annan kvinna. Kärleken gör livet ännu mer komplicerat. Men den ger även tid till eftertanke.

Jeff Bridges är verkligen countrysångaren Bad Blake. Oborstad, trulig och utan charm men när han får till det på musikscenen är han lysande och hjärtlig. Maggie Gyllenhaal är kvinnan som har otur i kärlek men är lycklig med sin lille son. Hon låter kärleken styra henne ännu en gång när hon möter Bad. Musiken är "go" och fin country som gör hela filmen mysig. Det finns mer värme och humor än elände. Det är en riktigt må-bra-film.

Kent 7 augusti – Göteborg – Trädgårdsföreningen

Det var sista spelningen på sommarturnén i Sverige. Regnet hade gett vika och det var varmt och vindstilla. Kent spelade i Trädgårdsföreningen i Göteborg för 9000 personer. Jag stod inte som vanligt framför mixerbordet utan ungefär 10 meter närmare scenen. Men det kändes inte klaustrofobiskt eller otäckt på något sätt.

Publiken var dansant och närvarande. Det var ovanligt lite spring fram och åter. Kent spelade sina pärlor från de två senaset albumen Röd och Skisser från sommaren med lite kompletteringar från skivor under 2000-talet. Synthmattorna var tunga och dansvänliga speciellt på Töntarna och Ensamheten. Den sista låten var som vanligt Mannen i den vita hatten (16 år senare). Ikväll så var sista textraden omarrangerad och löd: "Men du och jag ska aldrig dö". Strax innan hade Joakim förklarat att efter allt de gjort 2010 så försvinner vi nu ett tag. Det kändes vemodigt.


Göteborg 7/8

1. Intro/Utan dina andetag
2. Det finns inga ord
3. Skisser för sommaren
4. Sjukhus
5. Musik non stop
6. Ensam lång väg hem
7. Romeo återvänder ensam
8. Ensamheten



9. Töntarna



10. Ismael
11. Gamla Ullevi
12. Idioter
13. Kärleken väntar
14. Ingenting
15. Vy från ett luftslott
16. Krossa allt
17. Dom andra
18. 747

19. M
20. Mannen i den vita hatten



tror att detta stämmer

Sommarförälskelse 2010

Förälskelser brukar med tiden gå över till ett mer normalt tillstånd av lycka och kärlek. Min flirt med den gröna ön Irland ger fortfarande efter 20 år en pirrig känsla inför varje nytt möte. Det kanske beror på att vi träffas bara vart fjärde år.

Irland är vackert, vänligt, vilt, välkomnande och även vemodigt ibland. Vädret är nyckfullt men det varierande landskapet lockar till äventyr som inte vädrets makter kan styra över.

I år har vi bland annat roat oss i Belfast, klättrat upp på toppen av Slieve Donard i Mournebergen, vandrat längs kilometerlång sandstrand i Murlough nature reserve och gått en Scenic trail i Glenariff Forest Park.
Nordirland

Det vita bandet - film av Michael Haneke

Trailer

Här finns mer om filmen t ex skådespelare.

Första gången jag hörde talas om Michael Haneke var med Bennys video (1992). Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för hans provocerande och cyniska filmberättande. Jag fortsatte att ta del av hans karriär med skräckblandad förtjusning men jag höll mitt löfte. Genom att läsa artiklar om hans filmer så kunde jag bara konstatera att de är för otäcka. Han gör kameran till en av skådespelarna som lite på avstånd registrerar men inte ingriper. Vi se något men hör inte vad som sägs och efter ett tag kommer skuldkänslan. Han vänder på perspektivet och gör offer till gärningsmän. Men i slutändan är det du som ser filmen som är roten till allt ont i världen. Försök att sova efter en sådan tung börda.

Nu har jag brutit mitt löfte och under kort tid sett två av Michael Hanekes filmer. Jag har överlevt men obehagskänslan finns fortfarande kvar. Jag såg Dolt hot (2005). En familj som får videoband hemskickade men de innehåller inga direkta hot. Filmen har likheter med David Lynch Lost Highway som jag tyckte om när det visades på biografen 1997. Jag kan bara erkänna att Dolt hot är en film som lever kvar längre i minnet och den är utmärkt att diskutera långt in på småtimmarna. Den är spännande och otäck precis som jag föreställde mig en film av Michael Haneke.

Det vita bandet har nominerats till otaliga priser och vunnit nästan lika många. Den utspelar sig i en liten nordtysk protestantisk by strax innan första världskriget. På ytan är allt idylliskt där baronen förser bönderna med arbete som ger mat på bordet och prästen ger andlig spis. Läraren tar hand om skolgången för små som stora barn. Men så inträffar en rad olyckshändelser som först inte verkar ha något gemensamt. Men läraren börjar ana att det finns ett sammanhang och att några av byns barn kan vara inblandade.

Filmen är i svartvitt och det är läraren som ger oss sin version av vad som hände. Han berättar den för oss som en gammal man. Den avslöjar hot, förtryck och våld bland invånarna i denna lilla by. Men det är inget som det pratas högt om. Alla bara blundar eller vänder bort blicken. Vad händer med dessa hunsade barn när de blir vuxna? Kan dessa händelser vara grunden till att nazismen fick så stort genomslag i Tyskland? Det är en film som ställer många frågor men inte ger några svar.

Om man klarar av att se andra halvan av Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. När barnen är inlåsta på prästgården. Då kan Det vita bandet vara en film för dig.

Midsommarhelg

Det blir jul, påsk, midsommar eller vilken annan helg som helst oavsett om man storstädar, köper mat till ett helt kompani eller låter bli. Jag köpte hem lite god mat i alla fall. Om vädret är vackert blir sinnet glatt. Precis som denna midsommar. Om man har något att längta efter så blir mycket här i livet betydligt ljusare och sinnet mer lättsamt.

Kents nya skiva bara låg där på hallgolvet när jag kom hem från jobbet i torsdags. Hela midsommarhelgen har den gjort mig lycklig. Att veta att den 7/8 spelar de i Göteborg och jag kommer att vara där. Det gör mig också lycklig. Deftones nya skiva Diamond eyes är raka motsatsen till Kents lättsamma dansanta melodier. Ändå är det enligt min mening Deftones mest lättillgängliga skiva. De spelar på Hultsfredsfestivalen den 8/7 och jag kommer att vara där. Det gör mig lycklig. Att datumen för Kents och Deftones spelningar är "spegelvända" betyder säkert något men det tänker jag inte fördjupa mig i just nu.

Det var något magiskt med datumen. Hultsfredsfestivalen ställs in.

Kent - nytt album 30 juni

Skisser för sommaren

Två nya låtar från kommande albumet En plats i solen. Dansanta melodier som hör sommaren till. Enkla men underfundiga texter. Kent är pålitliga till skillnad från sommaren 2010.

A serious man - film av Joel och Ethan Coen

Regi: Joel och Ethan Coen
Skådespel och annat om A serious man finns här

Trailer

Året är 1967. Larry Gopnik är en god judisk familjefar och fysikprofessor i en stad i mellanvästern. Lyckligt gift med Judith. Livet är gott. Det är vad han tror i alla fall.

Snart visar det sig att den rasistiske grannen klipper hans gräsmatta. Frun vill skilja sig. Hon har en ny älskare, en god vän till familjen. Larry tvingas flytta in på hotell. Den fasta lärartjänsten som bara väntar på honom verkar i fara. Han söker svar hos rabbier men frågorna blir bara fler. Han drivs sakta mot ett sammanbrott.

Bröderna Coen är mina favoriter när det gäller filmberättande. Det är bara deras "remake" på Lady killers (2004) som jag avstår från att se. A serious man är en liten pärla med okända skådespelare, perfekt medelklassmiljö från 1967, knastertorr humor och inga raka svar. Jag njuter av varje minut åt denna skruvade historia.

Avsked - film av Yojiro Takita

Trailer
Orginaltitel: Okuribito
Regisör: Yôjirô Takita
Skådespel: Masahiro Motoki, Ryoko Hirosue, Tsutomu Yamazaki
Land: Japan 2008
Oscar för bästa utländska film 2009
Speltid: 123 min
Biopremiär: 2010-01-15

Avsked är en film om ett så känsligt ämne som döden. Vi ska alla dö men helst pratar vi inte om det. I Japan var det tidigare familjen som genomförde en cermoni som förberedde den döde för resan till andra sidan. Men i vår stressade tid finns det företag som tar hand om det. Familjen är närvarande när den avlidne tvättas, sminkas och läggs i kistan innan det sista avskedet.

Daigo spelar cello i en orkester i Tokyo. Han är lyckligt gift med Mika. Orkestern läggs ner och de flyttar till Daigos hemstad Yamagata i norra Japan. Daigo hittar ett välbetalt arbete som han tror är på en resebyrå. Han skäms när han inser att det är en typ av begravningsbyrå. Han säger inget till sin fru men när hon får reda på vad han gör skäms hon ännu mer. Hon vill att han slutar annars flyttar hon. Daigo tycker mer och mer om sitt jobb och vill fortsätta.

Det är en film om tro, hopp och kärlek. Om att komma hem, ta itu med en saknad och smärta som funnits med från barndomen och in i vuxenlivet. Att försonas med sitt förflutna. Att förlåta en far som försvann ur ens liv för 30-år sedan. Allt är berättat med värme och humor. Tempot är lugnt och vacker cellomusik skapar en fin stämning. Trots temat är det faktiskt en film som ialla fall får mig att må bra.

Séraphine - film av Martin Provost

Trailer


Regissör: Martin Provost
Skådespel: Yolande Moreau, Ulrich Tukur, Anne Bennet
Speltid: 120 min
Land: Belgien, Frankrike 2008
Biopremiär: 26 juni 2009

Filmatiseringar av kända konstnärers liv och öden finns det gott om. Vanligtvis om kreativa men självdestruktiva män som Pollock (2001), Basquiat (1996) eller Vincent & Theo (1990). När det gäller kvinnliga konstnärer så hamnar Frida (2002) i den kategorin. Séraphine är filmen om den okända och självlärda konstnären Séraphine de Senlis (1864-1942). Hennes liv var mer sorgligt än självdestruktivt.

Som ung var hon hushållerska i ett kloster. Att hon började måla härrör från den tiden. Det var hennes skyddsängel som manade henne till det. Det är 1914 och den medelålders Séraphine arbetar hos en familj i Senlis. På nätterna målar hon små tavlor med naiva naturmotiv. Konstkritikern Wilhelm Uhde hyr in sig hos familjen och Séraphine blir hans hushållerska. Det är av slump han ser en av hennes tavlor. Han blir helt betagen. Han uppmuntrar Séraphine till att måla mer för att förbättra sin speciella teknik. Men kriget närmar sig och när han flyr Frankrike får han bara med sig en tavla av Henri Rousseau. 1927 korsas deras vägar igen. Nu är hennes tavlor stora men med samma naturmotiv.

Det är en gripande film om ett udda kvinnoöde och hur ödets nycker gör att hon aldrig får det erkännande hon är värd. Hur hennes liv istället övergår i galenskap och isolering. Hon får i alla fall uppleva några goda år på 1920-talet och då blomstrar hennes måleri. Det är en film som sätter konstnärsskapet i fokus.

Bioupplevelser

Jag ser fortfarande många filmer men de flesta i DVD-format sittande avslappnad i TV-soffan. Att gå på kommersiell biograf tar emot. Filmerna jag vill se kommer aldrig dit. Det luktar illa av popcorn och det ligger skräp på golvet. Besökarna pratar under filmen och prasslar med godispåsar. Att betala nästan 100 kronor för att sitta i en liten sliten box är heller inte kul. Inte ens alla storfilmer får premiärvisning i salongen som tar 302 personer.

I helgen så trotsade jag alla negativa tankar och valde två filmer för att försöka få tillbaka den gamla goda bioupplevelsen. Det lyckades nästan. Det blev ett drama i en liten salong och äventyr / action i den stora salongen. Senast jag var på bio var i febrari i år.

Trailer
Orginaltitel: A single man
Regissör: Tom Ford
Skådespel: Colin Firth, Julianne Moore, Matthew Goode, Nicholas Hoult
Land: USA 2009
Speltid: 101 min
Biopremiär: 19 februari 2010

Kläddesignern Tom Ford debuterar som filmregissör med Christopher Isherwoods roman A single man från 1964. Det är Los Angeles 1962 och Kubakrisen är aktuell. Handlingen kretsar kring medelålders George som är professor i engelska och en dag i hans liv som han bestämt ska bli den sista. Han är förkrossad av sorg sedan hans älskade Jim omkommit i en bilolycka. De hade varit tillsammans i 16 år och han fick inte ens gå på begravningen. Den var endast för de närmast anhöriga.

Det är en snygg film med ett tema som berör. Miljöer, kläder och detaljer doftar 1960-tal. Det är stiliserade scener där endast George verkar vara i rörelse. Färgtonen är dovt grå som speglar en sorgsen man. Den övergår i gladare färger när George tänker på Jim. Colin Firth och Julianne Moore har väl aldrig varit bättre.

Trailer
Regissör: Ridley Scott
Skådespel: Russel Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow, Mark Strong
Land: USA/UK 2010
Speltid: 148 min
Biopremiär: 12 maj 2010

Det är inte första gången legenden om Robin Hood filmatiserats. För mig är det Walt Disneys version från 1973 som dyker upp i mitt minne. Sedan är det Kevin Costner och Mary Elizabeth Mastrantonio som Robin och Marion från 1991. Skillnaden med versionen från 2010 är att nu får vi veta historien bakom legenden. Om det är någon som kan skapa ett storslaget epos med äventyr, action och romantik så är det Ridley Scott. Om man inte hakar upp sig på detaljerna så är det en matinéföreställning för hela familjen. Stridsscenerna är kanske inte lämpliga för de mindre barnen. Det finns även lite humor och komik invävd i detta historiska drama.