Mina favoritfilmer på 00-talet

Jag ser många filmer varje år på bio, festivaler, TV och DVD. Det är svårt att välja den bästa. Jag har utgått från filmer som jag kan tänka mig se om och några av dessa har jag faktiskt sett mer än en gång. Vad som gör dem bra kan vara berättelsen, hur handlingen förs framåt, fotografens arbete eller bara att jag fortfarande tycker om filmen.

2000: Sånger från andra våningen (Roy Andersson)
2001: In the mood for love (Wong Kar Wai)

2002: The Man who wasn't there(Joel och Ethan Coen)
2003: The Station agent (Thom McCarthy)
2004: Lost in translation (Sophia Coppola)
2005: Järn 3:an (Kim Ki-duk)



2006: De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck)
2007: Darling (Johan Kling)
2008: De ofrivilliga (Ruben Östlund)
2009: 35 shots of rum (Claire Denis)

Min favoritmusik under 00-talet

Allt går i vågor och det gäller även musiklyssnandet. Under de 10 år som passerat har folkmusik, blues, världsmusik, country, pop, rock och metal sköljt över mig. I början av 2000-talet var det samlingsskivor som följde med musiktidningar som inspirerade. Idag är det strömmad radio som Jango med flera som breddar smaken. Nu ökar inte den fysiska CD-samlingen längre. MP3-filer laddas ner lagligt och finns i datorn, i spelaren eller på ett USB-minne. Det som känns lite sorgligt är att CD-samlingen glöms bort när det är så mycket enklare att välja spellista från RealPlayer. 

Min musiklista för 00-talet: 

Steve Earle: Transcendental blues (2000) - Americana 

P J Harvey: Stories from the city, stories from the sea (2000) - Rock 

Pantera: Reinventing steel (2000) - Metal 

Lucinda Williams: Essence (2001) - Americana 

Mark Lanegan: Field songs (2001) - Rock 

Slayer: God hates us all (2001) - Metal 

Audioslave: Same (2002) - Rock 

Kent: Vapen & ammunition (2002) - Rock 

Thåström: Mannen som blev en gris (2002) - Rock 

Magnus Carlson: Ett kungarike för en kram (2003) - Pop 

Lucinda Williams: World without tears (2003) - Americana 

Machine Head: Through the ashes of empires (2003) - Metal 

Mark Lanegan: Bubblegum (2004) - Rock 

Rachid Taha: Tékitoi (2004) - World 

Morrissey: You are the quarry (2004) - Pop 

Kent: Du & jag döden (2005) - Rock 

Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005) - Rock 

Nine Inch Nails: With teeth (2005) - Synth 

Stonesour: Come what(ever) may (2006) - Metal 

Deftones: Saturday night wrist (2006) - Rock 

Isobel Campbell & Mark Lanegan: Ballad of the broken seas (2006) - Rock 

Down: Over the under (2007) - Metal 

Säkert: Same (2007) - Pop 

Kent: Tillbaka till samtiden (2007) - Rock 

3 Doors Down: Same (2008) - Rock 

In Flames: A sense of purpose (2008) - Metal 

Glasvegas: Same (2008) - Pop 

Clutch: Strange cousins from the west (2009) - Rock 

Kent: Röd (2009) - Rock Thåström: Kärlek är för dom (2009) - Rock 

Morrissey: Years of refusal (2009) - Pop 

Lyssna på smakprov på Spotify 

Mark Lanegan - Don't forget me Steve Earle - Transcendental blues

In Flames - Hovet 11 december 2009

När svininfluensavaccinet ger mig en dunderförskylning så orkar jag bara lyssna på musik och njuta av In Flames.

In Flames spelning var en omtumlande, omskakande men helt fantastisk upplevelse.

Stockholms filmfestival 18-29 november 2009

Det är lika spännande varje år. Först väntan på att programkatalogen ska släppas någon gång i slutet av oktober. Sedan några timmar med att få ihop ett bra eget filmprogram. Bestämma om första eller sista helgen passar bäst. Boka biljetter. Boka hotell Bentley på Drottninggatan 77 som ligger nära festivalbiograferna Skandia, Saga, Sture och Grand.


Mina filmval 2009:
An Education. När kärleken gör att man måste väja akademisk karriär eller swinging London på 1960-talet.

Nick Hornsby har skrivit filmanus utifrån en novell. I början av filmen så fylls salongen av befriande skratt åt hans briljanta komiska tajming i dialogen. Jag rekommenderar varmt denna må-bra-film.

Fish Tank Brittisk diskbänksrealism.

Denna film var tippad som vinnare av Bronshästen men den gick till en mer udda grekisk film istället. Inga kommentarer. Detta brittiska drama om en dysfunktionell familj ger ändå lite framtidstro. Rolig och sorglig på en och samma gång. Rekommenderas.

Nothing Personal En sårad kvinna söker ensamheten i den irländska naturen.

Naturen som en spegel för en kvinnas inre trasiga liv. När hon möter en lika tillbakadragen äldre man i obygden uppstår en udda vänskap. Är man som jag vansinnigt förälskad i Irland så är det en vacker film. Men lite svår och konstnärlig kanske.


Coco Chanel & Igor Stravinsky En passionerad kärlekshistoria.

Vackra miljöer och vackra skådespelare i detta drama som bygger på en sann kärlekshistoria. Regissören har skapat en film utifrån en notering i ett brev. Hyfsat hantverk som roar för stunden. Jag tittade mycket på den snygga interiören och kostymerna.

Five minutes of heaven Två irländare, en uppgörelse och 33 år har gått sedan oförrätten inträffade.

Ett vardagsdrama om ett trauma i barndomens Belfast. Kan man förlåta den som för "sakens skull" dödade din bror framför dina ögon? Det är en gripande film om att komma vidare för både offer och gärningsman. Klart sevärd.

The Countess En av värlshistoriens värsta seriemördare fanns på 1500-talet och hon var grevinna.

Skådespelerskan Julie Delfys regidebut är ett påkostat och spännande kostymdrama med endast ett irritationsmoment. Alla talar engelska i centraleuropeiska miljöer. Jag har lite svårt för det.

Maylene and the Sons of Disaster - förband till In Flames på Hovet 11 december

Metal med sydstatsgung.

Step Up (I'm on it) (2009) Video
Dry the River (2007) Video
Just a schock (2009)
Tough as John Jacobs (2006) Video
Darkest of kin (2007) Video

Jag har älskat dig så länge - film av Philippe Claudel

Trailer
Skådespelare: Kristin Scott Thomas (Juliette), Elsa Zylberstein (Lea)
Land: Frankrike 2008
Speltid: 115 min
Biopremiär: 6 mars 2009

Juliette har suttit 15 år i fängelse för mord och nu ska hon återanpassas till ett vanligt liv. Hon har enligt socialtjänstens råd kontaktat sin lillasyster Lea som hon inte träffat under alla dess år. Familjen har raderat minnet av Juliette och det är två främlingar som möts i början av filmen. Lea är universitetslärare, gift och har två adopterade flickor. Lea är ivrig att hjälpa sin syster men också att förstå och försonas med det förflutna. Hon förklarar för sin motsträvige man att Juliette stannar så länge det behövs.

Filmer om att börja ett nytt liv efter avtjänat fängelsestraff brukar ofta handla om kriminella som sedan misslyckas och dras in i brottets bana igen. Jag har älskat dig så länge är en film om en vanlig familj och där vardagen spelar en stor roll. Barn ska hämtas på dagis, matlagning, umgänge med vänner och småprat. Det är två systrar som en gång stod varandra nära och syskonkärleken finns kvar men det finns skuld och skam som inte bearbetats. Det är en film om försoning genom vilkorslös kärlek. Hur förklarar man för sin omgivning att det här är min storasyster och hon har avtjänat ett 15 år långt fängelsestraff för att ha dödat sin 6-årige son. Filmen är gripande men inte sentimental. Det är först i slutet som vi får en förklaring till mordet. Det är en film om att det är möjligt att få en andra chans.

Max Manus - film av Joachim Rönning och Espen Sandberg

Trailer m.m.

Skådespelare: Axel Hennie (Max), Agnes Kittelsen (Tikken), Nicolai Cleve Broch (Gregers), Ken Duken (Siegfried)
Speltid: 110 min
Biopremiär: 15 maj 2009

Max Manus är en klart sevärd film om Norges motstånd mot tyskarna under andra världskriget. Den bygger på verkliga händelser och personer. Max Manus kämpade i Finland mot ryssen men fick återvända till ett ockuperat Norge. Året är 1941 och det är unga och naiva män som tror att de genom att sprida skriftlig propaganda kan driva bort tyskarna. De grips av polisen och Max försöker fly genom att slänga sig ut genom ett fönster. Han hamnar på sjukhus och därifrån får han hjälp ut och tar sig till Skottland för att tränas i sabotage. Han vet att varje uppdrag är lika med döden. Han återvänder till Oslo två år senare och genomför ett antal sprängningar av fartyg och arkiv. Gestapos repressalier är skoningslösa mot både civila och motståndsmän. Max är en hjälte men priset är högt. Hans vänner dör våldsamt, hans nerver är skakiga och spriten dövar ångesten. När freden kommer känner han bara tomhet.

Den som vill se mer om motstånd under andra världskriget kan med fördel se den danska filmen Flammen & Citronen (2008). Den bygger också på verkliga händelser och personer. Här handlar det om två "hitmen" som får uppdrag att söka upp olika tyskar med höga befattningar i Köpenhamn och avrätta dem helt sonika. Det svåraste uppdraget blir att komma nära Gestapochefen Hoffmann. Thure Lindhardt och Mads Mikkelsen är Flammen och Citronen. De är varandras motpoler. Flammen är ung och övertygad antifascist. Citronen är deprimerad och ser hur motståndsrörelsen krossat hans äktenskap.

Regissör: Ole Christian Madsen
Biopremiär: 25 februari 2009
Speltid: 130 minuter

Trailer Flammen & Citronen

Musik non stop med Slipknot

Skivmässa i Linköping den 31 oktober och jag köpte två samlingsskivor med musik från radioprogrammet Bandit Rock. Just denna sång fastnade på min hjärna. Den vill inte försvinna.

Jag förhandsbokade genast Kents nya album Röd. Det släpps på fredag.

Afghan Whigs - retro

Ibland är det ganska skönt att idag upptäcka något som man glömde bort på den tid när det var på allas läppar. 1990-talet var för mig bland annat Sub Pop, Grunge och Seattle. Band som Nirvana, Soundgarden och Screaming Trees upptog min fulla koncentration. Afghan Whigs var bara ett namn men inget jag lyssnade på.

Men tack vare att idag så samarbetar Mark Lanegan (Screaming Trees) och Greg Dulli (Afghan Whigs) i musikprojektet The Gutter Twins. Det ledde mig tillbaka till en samlings-CD med Afghan Whigs: Unbreakable (2007).




The Gutter Twins

Twilight singers

The Afghan Whigs

Looking for Eric - film av Ken Loach

Trailer - Looking for Eric

Ken Loach är en brittisk regissör som sedan 1960-talet skapat för TV och filmindustrin. Hans filmer är politiska och samhällskritiska med mycket allvar men alltid med en stor dos humor. Det är på 1990-talet som jag tog hans filmer till mitt hjärta. Det var då som jag såg hans stora genombrott - Kes (1970) - på Cinemax filmstudio. Det kan ibland vara påfrestande att se när han skildrar hur den sociala skillnaden och fattigdomen gör att människor begår desperata handlingar som bara gör situationen värre.

Några av mina favoriter är Riff-Raff (1991), Ae fond kiss (2004), It's a free world (2007) och den senaste Looking for Eric (2009). De kan man se om och om igen. De tar upp tunga teman som arbetslöshet, fördomar, förbjuden kärlek, illegal arbetskraft, kriminella gäng, livskris men allt är inte hopplöst.

Looking for Eric är den mest lättsamma och underhållande av Ken Loach filmer. Socialrealismen finns där men de svåra situationerna får en helt osannolik lösning. Så långt ifrån "diskbänksrealism" som det är möjligt. Eric (Steve Evets) är en brevbäraren på gränsen till nervöst sammanbrott. Frun har lämnat honom med hennes två struliga tonårssöner som han inte har någon kontroll över. Han har tappat kontakten med sin dotter från sitt första äktenskap. Han är livstrött och självmordsbenägen. Han tar bilen och åker runt, runt i rondellen i fel färdriktning. Han får ingen hjälp av sjukvården men hans arbetskamrater ställer upp. De försöker få honom att skratta åt deras dåliga skämt. När inte det fungerar köper de en bok om psykologi för hemmabruk och provar olika metoder. Eric är fortfarande deprimerad. I en stund av ensamhet i sitt sovrom tittar Eric på en affisch med sin stora fotbollshjälte Eric Cantona. I nästa stund har han dykt upp och erbjuder sin tjänst som personlig tränare - livscoach. Det är befriande och mycket, mycket roligt. Man behöver inte vara fotbollsintresserad för att njuta av att se Eric Cantona spela sig själv.

Looking for Eric (UK 2009)

Regi: Ken Loach
Skådespel: Steve Evets, Eric Cantona, Stephani Bishop, Gerad Kearns
Speltid: 116 min

Biopremiär 2009-09-11